Allt om katter

Det kom en ny katt. Till mitt hus. Som om det inte räckte med de som redan flyttat in, den stora gula och hans svarta smala skugga, ”lilla katten” som blivit ganska stor nu.  En kall, mörk kväll bars Nya katten in i en sådan där bärstol som tvåbeningarna gjort till oss, när de vill flytta runt oss, och som mest liknar ett litet fängelse (Människor gillar ju att sätta sig i olika lådor, både stora och små, sådana som står still och sådana som störtar iväg med höga morrande ljud som en anfallande jättehund. Fast det finns visst lådor de inte gillar lika mycket och det är dem de kallar fängelse, för där kan de inte låsa in sig själva utan det är någon utanför som låser och går iväg med nyckeln. Och struntar i om de skriker aldrig så mycket om att de vill utsläppta. Som vi när vi blir satta i den där kattflyttsaken och inte får bestämma åt vilket håll man ska själv).

Gula Katten och Lilla Katten gick fram till lådan och nosade nyfiket  i springorna och man skymtade något som nosade tillbaka. Jag gick förbi och satte mig vid dörren UT istället för jag kände ju att det luktade katt och jag var inte ett dugg intresserad av vad Nya Katten var för en. Han var en för mycket och jag var missnöjd. Hur vågar människorna? Ta hit en till bara så där. Jag bryr mig inte om vad som hänt i hans gamla hem, om det inte finns mer, om han inte får vara där mer.  Varför ska han komma just hit? Jag vet tvåbenshus där det inte finns en (1) enda katt, sätt honom där. Jag gick en lång, arg promenad i månljuset på kall mark. Gräset var vitt och hårt, mina morrhår började bli stela kändes det som och det kom vitt på min rygg. Jag funderade på att flytta till ett annat hus själv. Ett hus utan katt där man skulle uppskatta mig efter förtjänst. Och begripa att det räcker med mig. Ett hus. En katt.

När jag kom tillbaka var Nya Katten försvunnen. Jag blev litet glad. Hans flyttlåda stod öppen och tom och jag gick in i den och sov en stund. De där lådorna är bra när de står stilla och undanstoppade inne i huset för man kan gå in i dem och vara helt ifred en stund. Människorna får inte in sina händer så bra i dem och de andra katterna får inte plats alls. Jag låg där och slickade mina tassar och spann lågt för mig själv.

Ljus och mörker och ljust igen, Nya katten syntes inte till. Jag hade nästan glömt honom när tvåbeningarna hittade honom bakom en av sina lådor som de kallar bokhylla. Hans nos var varm, hans ögon ledsna och han hade dammtussar i öronen. Jag blev också litet ledsen. För att han inte försvunnit på riktigt. Det första han gjorde när de dragit fram honom och kramat honom och gjort en massa väsen om honom, det var att äta så klart. Och det första de gjorde var att bjuda honom på min mat. Ur mina burkar. Fast han äter bara det där hårda, knastrande äckliga i påsar. Så fort tvåbeningarna inte hade Nya katten mitt framför sina ögon sprang de och letade efter honom. Och ibland satt han i en hylla, på en tom plats, mitt emellan böcker och andra meningslösa människosaker och det tyckte tvåbeningarna var jätteroligt. Katt på hylla! Haha.

Nya Katten hade varit enda katten i sitt gamla hemma, hans land hade bara varit ett rum som han inte fick lämna. Han hade suttit och tittat på världen utanför genom en glasruta som han ibland lagt tassen på för att ”fånga” en fågel som flög förbi utanför. Det hade funnits fler katter där men de hade försvunnit och Nya Katten hade trott att det berodde på att hans tvåbening tyckte mest om honom. Att man insett att det räckte med en katt när det var en så fin katt som han. Att han så plötsligt flyttats själv …det var obegripligt. Han hade varit kung, även om hans land varit ganska litet, nu var han Sistekatt, allra längst ner i rangordningen.

”Det är jag som är nummer ett Inomhuset”, sa Gula katten när han trodde att jag inte hörde det.

”Och jag är nummer två”, sa lilla katten.

Jag sa ingenting för det behöver jag inte. Det är självklart jag som är nummer ett här, både ute och inne. Gula katten kan låtsas att han är nummer ett när jag är ute. Men det är bara på låtsas.

”Eller”, började lilla katten nervöst och snodde runt, runt om sig själv som ett svart streck av rök i hård vind. ”Tänk om de inte vill ha mig mer här? De kanske ska byta ut mig? Och sätta tillbaka mig i den kalla parken jag bodde i när jag var en liten katt. Åh nej, nej. Kallt. Ingen mat. Människor som inte tycker om katter. Som skriker och bullrar och skräms. Jag vill inte tillbaka dit. Jag är väl en fin katt? Som man vill ha inne? Och ge mat? Och klappa snällt? Och aldrig skrika på?”

Jag gäspade. Men Nya Katten hade kommit fram från sitt gömställe där han legat och tryckt och tyckt synd om sig själv. Nya katten hade gått rakt fram mot oss andra katter, gul och svart som satt på golvet, jag låg uppe på en stol en bit ifrån och var en oberörd åskådare. Nya katten hade rätat upp ryggen och sträckte stolt på hela sig. Han såg inte så rädd och ledsen ut mer. Han såg bestämd ut. Han stirrade stint på de två på golvet med ett gult och ett blått öga.

”Jag är den nya katten i huset. Det behövs faktiskt bara en katt i ett hus. Och nu är jag här. Ni kan flytta. Alla tre.”

Jag låtsades att jag inte hörde det där sista. Han kunde inte inkludera mig i det där. Nej, jag står över sådant där käbbel. Ligger över just nu. På en bekväm stol. Jag låtsades att jag sov och vände ryggen till.  Men de andra två skulle tvunget käfta emot. Stora, gula katten började morra ilsket att Nya katten minsann inte skulle understå sig att ta ett enda steg till…eller komma närmare…eller ända fram ..eller inte ta sig upp till andra våningen, där han, den gule var kung faktiskt. Håll dig där nere på undervåningen! Våga inte ta ett enda steg fram till trappan! Våga inte fortsätta gå upp för trappan!

Nya katten fortsatte bara att gå. Som en kuslig robotkatt. Han morrade inte ens. Han gick rakt mot de två och de flydde. Skräckslagna.

Jag är naturligtvis inte rädd för Nya katten. Jag flyr naturligtvis inte skräckslagen med svansen mellan benen. Men han är litet …obehaglig. Det är som om han inte förstår  koderna för ett hövligt uppförande katter emellan. Man säger stopp! Och han bara fortsätter gå. Han slår inte ens ner blicken. Han stirrar oförskämt med sina konstiga ögon, det gula och det fula. Det är inte så att jag är rädd. Det är jag inte. Jag är inte en fegis som den stora, gula katten. Det är inte därför jag vänder i dörren och går tillbaka till Utomhuset , om jag ser att Nya katten står i hallen. Jag flyr inte. Jag kanske SER rädd ut för att jag springer iväg ganska fort. Men det är bara för att spara tid. Och för att jag är en snabb katt. Jag är inte rädd. Inte alls. Jag vill bara inte lägga tid på onödiga bråk. Tid som kan användas till något trevligt. Musfångande. Pälsvård. Sömn. Promenader i månsken. Promenader i solsken. Ligga under en buske när det regnar. Jag är en förståndig katt som väljer mina strider. Jag behöver inte nedlåta mig till att försöka tala till Nya katten. Tvåbeningarna lyfter undan honom och stänger en dörr mellan oss. Han jamar. Men ut till köket hörs inget jamande och jag kan äta i lugn och ro.   Ordförande Måns genom Pia Lindestrand

monsie

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: