Allt om katter

Inkräktare. Igen.

Ännu en gång har jag fått bevis för att man inte kan lita på tvåbeningar. Inte ens när det gäller de allra enklaste småsaker. Det är tydligt att om inte jag är på plats själv här i huset och trädgården så förfaller allting. Disciplinen är noll. De har knappt någon självbevarelsedrift ens. De upprätthåller ingen som helst gränskontroll. De släpper in alla möjliga inkräktare, låter dem gena tvärs över tomten. Låter dem nosa runt och förorena och förstöra.

Jag hade varit iväg några dagar och nätter, satt mina tänder i små, solvarma kroppar och tittat på kringflygande saker i månskenet. Jag kom hem mitt i mörkret och tänkte att jag bara skulle ha en skvätt vitt och så sova på en kudde. Bara för att bli av med tallbarr och sådant som fastnat i pälsen annars var det varmt nog att sova ute. Och ja, det serveras inte så mycket gott vitt ute mitt i natten heller. Men vad är det första jag ser när jag närmar mig mitt hem? Inte är det mitt tjänstefolk som tar emot mig inte. Nej, hela huset är alldeles mörkt och jag kan höra ut att de ligger och sover och snarkar på sina poster allihop därinne. Inte nog med det. Ute i trädgården stryker två andra katter runt. Inte en. Utan två stycken.

”Vem är du?” sa den tjockaste av dem, innan jag hunnit bestämma mig för om jag ska skrika på dem eller ignorera dem och bara gå högdraget förbi med nosen och svansen högt i vädret.

”Jag” sa jag ”Jag är husets herre. Vem är du och varför är du här? Förresten vill jag inte veta något om dig. Gå och var någon annanstans.”

Tjocka katten stod fräckt kvar och satte sin lukt på min husvägg. Skamlöst, rakt framför nosen på mig.

”Du bara ljuger” sa han. ”Jag har varit här när det är sol och när det är måne och när det varit vatten i luften och det har inte varit en enda katt här. Utom han där borta vid äppelträdet.”

”Just det” pep den mindre katten bortifrån trädet som han stod och kikade fram bakom. ”Det här är en kattlös plats och vi har tagit över den. Jag har trädet här och han har det andra. Du kan gå igen. Var du nu kommer ifrån.”

”Jag kommer härifrån. Allt det här är mitt” sa jag fast jag tyckte att jag inte borde behöva säga något. Egentligen.

”Bevisa det eller försvinn” morrade tjocka katten. ”Om det var din trädgård skulle din lukt finnas i den. Men här finns bara min lukt. Det måste vara min trädgård.”

”Och mitt träd” skrek mindre katten. ”Mitt träd luktar mig”

Tjuvaktiga ligister, de hade rätt. Allting stank av de andra katterna. Vidrigt var det. Hur kunde mina människor ha låtit det här hända? Varför har jag så lata och värdelösa människor? Och hur kunde de bara fortsätta sova när deras herre blir antastad precis utanför sitt hem? De borde skynda till min undsättning och befria mig från denna penibla situation.

”Öppna och släpp in mig” ropade jag mot de mörka öppningarna som var stängda. Inget hände. Inget hördes.

”Det kan inte vara ditt hus, de känner ju inte igen din röst” sa tjocka katten.

”Försvinn här ifrån nu, din bedragare” sa mindre katten.

Det är en smula förargligt att erkänna men vi stod där och skrek på varandra en ganska lång stund. Allt medan mina människor bara sov på. Jag höjde också rösten och det var mycket oväsen. Tillsammans lät vi till slut mer än det tvåbeningarna kallar väckarklockor. Människor vaknar inte som katter när de behöver vakna. De måste väckas av någonting. Något måste göra höga ljud väldigt länge innan de fattar att de ska vakna. När vi tre katter skrikit argt och skrämmande mot varandra tillräckligt länge hörde jag att det var något som rörde sig inne i huset. En av de mörka öppningarna lystes upp som om solen stigit upp bara där inne och det som varit stängt slängdes upp på vid gavel. Jag hoppade rakt in utan att tänka på min värdighet eller hur det kunde se ut. Jag var bara trött och jag började bli hes också. Det spelar ingen roll om jag såg rädd ut, om min blick verkade jagad och min svans såg tjock och burrig ut. Jag står över sådant. Vad tvåbeningar får för sig och tror att de ser och förstår. Det enda som är viktigt är att de sköter det de ska. Serverar min mat på rena fat och öppnar dörren eller fönstren när jag säger åt dem att göra det.

Måns/genom Pia Lindestrand

Det är ett hårt jobb att vara hemmansägare  – och hobbyjägare. Man måste ta hand om sin mark och patrullera gränserna. Varje dag. Och natt. Man måste ju se till så ingen saboterar ens egendom. Kontrollera att inga överträdelser begås. Men det gör det ju. Både nu och då. Tassas det över gränserna. Somliga fattar visst inte det här med Mitt och Ditt och Håll Dig borta! Långt borta!!
Det finns en liten trefärgad katt som springer över min tomt. Hela tiden. Men, jag genar ju bara, säger den när jag kommer på den. ”Ska ju bara till andra sidan. Till Bakom Häcken. Jag bor där.” Påstår den. Om det nu är sant. Ibland går den bara runt inne på min gräsmatta och nosar. Inte som om den är på väg någon annanstans utan som om den letar efter något. Undersöker Mina Ägor. Min jaktmark. Hallå där! ALLA möss här är mina. ALLA fåglar som flyger över Min Mark är Mina. ALLT här är MITT. Sluta nosa! Sluta tänka på att nosa och försvinn härifrån.
”Men, jag är på väg ju” säger den trefärgade katten och nosar lite till. ”Jag är ju bara på väg hem till mig.”
”Sluta vara så nosig och -bara gå! Gå!”
Jag tycker inte om att slösa min tid på tjafs. Det finns viktigare saker. Som att se till så att alla pälshår ligger rätt. Slätt. Och glänsande. Eller ta den där musen som ränner förbi under snårgräset. Fånga den. Och släppa den så man kan fånga den igen. Och igen. Tills den blir tråkig och inte rör sig mer. Och sen är det ännu viktigare att lägga alla pälsstrån på plats igen.
Det finns en stor, tjock grå katt också. Den kommer smygande då och då. Sakta och lömskt. Som om den planerar att ta över mina marker. Den brukar lunka iväg när jag närmar mig. Jag brukar inte behöva säga till ens. Den låtsas att den gör värdig sorti och att det inte finns någonting intressant i min trädgård ändå. Inget Alls. Tråkig trädgård.
Men jag har nog märkt att den markerat, både här och där, när jag inte varit ute. Den passar på när jag är inne monsieoch förorenar på alla mina favoritställen. Nedanför fågelboet i päronträdet. Ovanför mushålen i husgrunden. Olidligt med denna oförskämdhet. Det värsta var ändå en natt när den gråtjocke inte hade vett att lämna min tomt. Han bara stod kvar. Och morrade. Och skrek! Jag gick närmare och närmare. Fast jag gick långsamt för att ge honom en chans att ge sig av självmant. Men nej, han gav sig inte. Jag började undra om han satt fast i marken på något sätt kanske. Det gjorde han inte. Han tog ett steg mot mig. Hur arrogant som helst. Och under hemska, oförskämda eder. Mot mig, markägaren. Det var faktiskt inget annat att göra än att anta utmaningen och ta till hårda klor och slag och bett. Jag gav honom en rejäl match. Vi rullade runt i gruset och klöste sönder varandras pälsar under gruvligt oljud och höga skrik. Jag skrek naturligtvis bara för att jag var upprörd över denna oförskämdhet. Förstöra min mark och sedan min päls dessutom! Jag drev den tjockgråe missdådaren på flykten och det låg nästan bara gråa hårstrån på gruset. Han haltade in i häcken och morrade räddhågset bakom grenar och taggar. Jag satt kvar utanför mitt hus på min tomt och jag var så arg så jag skakade och morrade tillbaka. Något kom emot mig, en skugga föll över mig och jag tänkte angripa den också men det var bara de dumma människorna som undrade vad som stod på. Vi är under attack, idioter, morrade jag. Gå tillbaka in, jag har läget under kontroll.
Jag väntade tills jag var säker på att den tjockgråe retirerat in på sitt eget område. Jag var ganska nöjd med mig själv. Ja, jag kände segerns ljuva sötma – tills jag börjat slicka iordning min päls och upptäckte en kal fläck. En tuss mitt fram var borta. det var en traumatisk upptäckt. En katt ska inte se ut så där. Med naken hud som liksom tittar fram i pälsen. Människor tappar hår det vet jag ju. Människor har kala fläckar mitt i sin päls och ibland täcker de över kalfläcken med pälshåren som är kvar. Jag slickade också över min kalfläck. Jag fixade till det så att det inte syntes. Men det känns. Det känns i mitt hjärta.
Ordförande Måns genom Pia Lindestrand

Intressant läsning i dagens Expressen:

http://www.expressen.se/nyheter/dokument/katterna-tar-over-storstaderna/

Jag har nog hört vad Husets tvåbeningar säger om mig; ”Gamle Måns har blivit en riktig fegis”. ”Titta så rädd han blivit, hehe” säger de när jag ser till att hålla mig ur vägen. De har fel som vanligt. Visst hoppar jag snabbt ur vägen ibland. Men jag gör det på ett smidigt och elegant sätt. Och jag gör det inte för att jag är rädd. Jag är bara hälsosamt försiktig. Det handlar om sunt förnuft. Om en människa skulle upptäcka att ett stort klippblock var på väg att falla över dem skulle de också flytta på sig. Om de hann. Och människor är som stora, kringvandrande stenblock jämfört med oss katter. Det är ni som borde se upp mer. Eller ner. För det kan finnas en katt som ni håller på att trampa ner. Det kan vara jag. Det kan vara min svans. Min fina svans. Och om en tvåbeningskoloss sätter en av sina stora klumptassar på min svans gör det ont – och vad som är ännu värre; min fina svans blir tilltufsad. Och det är det värsta jag vet när min päls blir oordnad.

Människor, man kan aldrig riktigt lita på dem! Jag trodde det skulle bli lugnt och skönt när jag blev enda katt i huset igen. Just det, allihopa de andra pälsbollarna, ”innekatterna” åkte ut. Nykomlingen med ett blått och ett gult öga blev ivägskickad först, en främmande tvåbening kom i en mullrande plåtlåda och hämtade honom. Det var härligt att se. Fast då kom den lilla svarta katten fram igen. Honom hade jag nästan glömt för han hade sprungit och gömt sig när det inställsamma Fulögat flyttade in och där hade han suttit. Jag vet inte var för jag bryr mig inte. Fulögat hade rätt om en sak; det här huset är inte stort nog för mer än en katt. Han hade förstås fel i att det kunde bli han, hur mycket han än strök sig mot människorna och lade sig på dem och såg snäll ut. Jag genomskådade hans falska fasad.

Men jag hann knappt glädja mig åt hans utvisning från mitt land förrän det tassade försiktigt bakom mig. TVÅ katter närmade sig bakifrån, de andra två inkräktarna på mitt territorium. Jag som precis tänkt sitta och putsa på min päls i upphöjd ensamhet. Jag gick ut istället. De är ju innekatter så de kunde inte störa mig utomhus.

Trodde jag, ja. Svartakatten rusade rakt ut innan någon hann stoppa honom och sen… vågade han inte gå in igen. Han gick runt på gräsmattan i ett par dygn och skrek olyckligt. Det var riktigt störande. Min position som enväldig Ute-härskare hotades. Jag hade arbetat hårt för att bevaka mina gränser mot granntomterna och grannkatterna och så uppstår detta inre hot. Katten som bodde bakom den stickiga Häcken hånskrattade. Katten som bor bakom den andra häcken, den som inte kan växa och kallas staket, passade på att smita över gränsen och göra revirmarkeringar mitt inne på mitt område. Det var verkligen tålamodsprövande. Jag funderade på vad jag skulle ta mig till. Jag hade ganska långtgående planer på att utvandra. Jag hade sett mig om efter något bättre. Något garanterat katt- och hundfritt ställe. Jag tror jag lider av en grav kattallergi. Det börjar klia i mig så fort jag känner minsta lukt av någon annan katt. Jag har människoallergi också men inte riktigt lika svårartad. Den obehagligt krypande känslan i mig, som jag får, nästan varenda gång, en människa tar på mig, går över direkt om jag bara tvättar av mig ordentligt. Direkt efter all ofrivillig beröring. Det är slitigt, det är det. Men tvåbeningarna står ju å andra sidan för lite mat och annan service som kan vara trivsam. Ibland.

Svartakattens människa lyckades lura in honom igen genom att ropa lågt med snällaste rösten och ett nästan oändligt tålamod – och en massa godis. En kattgodisbit och ett pyttelitet steg i taget tog han sig in i huset igen. Det var en missräkning för min del för jag hade ju hoppats på att han skulle sticka iväg åt ett annat håll. Och att jag skulle bli av med en inkräktare till. Sedan hade det bara varit jag och den store gule kvar. Men nej, gul och svartkatt strök sig mot varandra igen. I. Min. Hall. MIN hall. Jag bara gick. Rakt ut. Rakt förbi dem och bort.

Fast sen åkte ju båda på en gång. Härliga, underbara dag! Hurra! Hurra!

Det var bara jag i hela huset och hela gräsmattan utanför – om inte grannkatterna försökte ta sig in. Alla rum var helt och hållet mina igen. Och all mat. Människorna tror ju att en del av maten är deras men det är en villfarelse jag nog ska kunna ta ur dem. De är ju inte så smarta så de lär sig inte så fort. Men jag har tålamod.

Det fräckaste de gjort mot mig nu – förutom att försöka stjäla av min mat! – är att de sett till så det kommit en massa kallt, vitt utanför huset. När jag går ut sjunker mina tassar ner i det där som inte är vatten men nästan och väldigt, väldigt KALLT! Det är som om det biter i mina trampdynor. Jag är säker på att de lagt dit det där överallt utanför dörren för att hindra mig från att gå ut. De tycker det är jobbigt att öppna dörren åt mig. Jag förstår nog. De kan inte göra en dörr som passar mig heller. Så lata är de! Det är förargligt nog att jag måste säga åt dem att öppna åt mig varenda gång jag vill gå ut. Integritetskränkande är det. En begränsning av mitt handlingsutrymme. Hur mycket möss eller fåglar tror ni det ränner runt i Inomhuset. Inte många, kan jag tala om. Jag är tvungen att tjata på dem för att få de loja åbäkena att resa sig upp och lunka fram till dörren.

”Jaja, Månsen, vill du gå ut i Det Här?” säger de när de slår upp porten och en isande vind slår emot oss. Jag hör nog det ironiska tonfallet. Och jag ser nog att de låtit den äckliga kattlådan stå kvar i ett hörn i hallen. För nödfall. Men jag har aldrig gillat Lådan. Allra helst inte sedan jag lärt mig att Hela Världen Där Ute är en enda stor Kattlåda. Fast jag tycker inte om att de lagt en massa kallt i den. Så onödigt! Jag ger min tvåbening till tjänare en kall blick. Vandal! tänker jag. Ta genast fram sommaren som du gömt undan! Jag tycker inte om det här. Jag fryser och det gör fåglarna alldeles smala och beniga. Och mössen har gömt sig någonstans där jag inte kommer åt dem. Nej, lyssna noga nu! Ta bort Det Kalla Vita omedelbart. Fort, innan det börjar smälta. Jag tycker inte om när marken blir helt uppblött heller. Ni fattar väl vad det gör med min päls, all denna smuts. Usch, jag måste sätta mig och bara stirra argt en stund. Och lugna ner mig med att räkna möss: En mus och En till och En till och…

Måns genom Pia Lindestrand

Måns försvunnen01

katt

Håkan Eklund

”Sjusvansad katt”

Tolvnitton förlag, 2013

 
Det fanns en gång (en ganska lång gång 1913-1944) en amerikansk tecknad serie som var helt crazy och hette Krazy Kat. Handlingen kretsade kring katten Krazy som hela tiden kretsar kring musen Ignatz trots att denne hela tiden kastar tegelstenar på katten och en hund som är polis försöker stoppa det hela med att sätta musen i finkan. Ett sekel senare dyker Krazy Kat-figuren upp på nytt i en bok av Håkan Eklund, multikonstnär, fabriksarbetare, make och pappa.
”Sjusvansad katt” är en lika mångfacetterad skapelse som sin skapare; det är poetisk prosa, filosofisk djupdykning, hysteriskt roligt, hjärtskärande tragiskt, helt absurt och samtidigt en rapport från vardagsverkligheten. På ett ställe säger berättarjaget till en kollega på fabriken som är invandrare att svaret på frågan ”Hur mår du?” i det här landet alltid är ett lakoniskt påstående om att vara OK. Oavsett hur man mår. Egentligen. Det handlar om hänsyn, att inte belasta andra med en lång utläggning om våra problem. Eller kanske inte belasta sig själv med att tillåta sig att tänka efter för mycket. Det finns det ingen tid till. Fast i ”Sjusvansad katt” avsätter berättarjaget åtskillig tid till att försöka komma i kontakt med sig själv och utröna om han har ett sjunde sinne. Krazy Katt har nämligen inte sju svansar utan sju sinnen vilket gör att hon kan se saker och dolda samband i universum som är fördolda för oss vanliga dödliga. Eller som vi bara vägrar se. Fast vi borde kunna. Som att ”Sömn är grön”.
Berättarjaget är en hund i randig tröja och han söker kontakt med Krazy för att bli undervisad. Han skriver ett brev till henne som han lägger ut på en plats tillsammans med en sardin. Katten går med på att tala med honom – om hon får fler sardiner – men hennes tal är gåtfullt, svårtolkat och går egentligen bara ut på att han måste tänka själv. Vara mer öppen i sitt tänkande. Här följer Eklunds bok en litterär tradition där kattgestalter uttrycker sig dunkelt och mångtydigt, som Cheschirekatten i Alice i Underlandet. Katten är både, som sagornas rävfigur, en lurig ”trickster” och en vägvisare, en rådgivare, som kan hjälpa den de tycker om till sagolika framgångar. Tänk bara på Mästerkatten med stövlarna i den gamla folksagan. Det mest upplysande Krazy gör är att drämma en tegelsten i skallen på hunden med randig tröja vilket ger honom en ”tegelvision” som i svindlande fart tar honom genom flera verkligheter, som både hund och människa, en poet som tänker fritt och en arbetare som jobbar inne i en fabrik.
Något stycke i ”Sjusvansad katt” är svårgenomträngligt, jag fastnar i den blå bönbuske där Krazy och hundjaget filosoferar över en böna, som är både fuktig och torr och… den där bönan gör mig arg. Vad är meningen med detta, tänker jag frustrerat och känner mig dum som inte förstår. När jag gett upp försöket att förstå och fortsätter läsa kommer jag in i en härlig ”tegelvision” utan föregående skallskada och hittar fyndiga formuleringar att skratta högt åt och existensiella frågeställningar som jag tar till mig. Det kan tyckas vara en galen blandning av högt och lågt, en massa ”aha!”, ”jaha?!” och ”HAHA” men så ser ju livet ut.  På riktigt. Som Håkan Eklund säger i författarpresentationen på bokens sista sida: ”den värld jag lever i. /../ En plats där det fantasifulla och vardagliga ständigt byter plats med varandra.” En böna som är både torr och fuktig samtidigt.

/Pia Lindestrand

Det kom en ny katt. Till mitt hus. Som om det inte räckte med de som redan flyttat in, den stora gula och hans svarta smala skugga, ”lilla katten” som blivit ganska stor nu.  En kall, mörk kväll bars Nya katten in i en sådan där bärstol som tvåbeningarna gjort till oss, när de vill flytta runt oss, och som mest liknar ett litet fängelse (Människor gillar ju att sätta sig i olika lådor, både stora och små, sådana som står still och sådana som störtar iväg med höga morrande ljud som en anfallande jättehund. Fast det finns visst lådor de inte gillar lika mycket och det är dem de kallar fängelse, för där kan de inte låsa in sig själva utan det är någon utanför som låser och går iväg med nyckeln. Och struntar i om de skriker aldrig så mycket om att de vill utsläppta. Som vi när vi blir satta i den där kattflyttsaken och inte får bestämma åt vilket håll man ska själv).

Gula Katten och Lilla Katten gick fram till lådan och nosade nyfiket  i springorna och man skymtade något som nosade tillbaka. Jag gick förbi och satte mig vid dörren UT istället för jag kände ju att det luktade katt och jag var inte ett dugg intresserad av vad Nya Katten var för en. Han var en för mycket och jag var missnöjd. Hur vågar människorna? Ta hit en till bara så där. Jag bryr mig inte om vad som hänt i hans gamla hem, om det inte finns mer, om han inte får vara där mer.  Varför ska han komma just hit? Jag vet tvåbenshus där det inte finns en (1) enda katt, sätt honom där. Jag gick en lång, arg promenad i månljuset på kall mark. Gräset var vitt och hårt, mina morrhår började bli stela kändes det som och det kom vitt på min rygg. Jag funderade på att flytta till ett annat hus själv. Ett hus utan katt där man skulle uppskatta mig efter förtjänst. Och begripa att det räcker med mig. Ett hus. En katt.

När jag kom tillbaka var Nya Katten försvunnen. Jag blev litet glad. Hans flyttlåda stod öppen och tom och jag gick in i den och sov en stund. De där lådorna är bra när de står stilla och undanstoppade inne i huset för man kan gå in i dem och vara helt ifred en stund. Människorna får inte in sina händer så bra i dem och de andra katterna får inte plats alls. Jag låg där och slickade mina tassar och spann lågt för mig själv.

Ljus och mörker och ljust igen, Nya katten syntes inte till. Jag hade nästan glömt honom när tvåbeningarna hittade honom bakom en av sina lådor som de kallar bokhylla. Hans nos var varm, hans ögon ledsna och han hade dammtussar i öronen. Jag blev också litet ledsen. För att han inte försvunnit på riktigt. Det första han gjorde när de dragit fram honom och kramat honom och gjort en massa väsen om honom, det var att äta så klart. Och det första de gjorde var att bjuda honom på min mat. Ur mina burkar. Fast han äter bara det där hårda, knastrande äckliga i påsar. Så fort tvåbeningarna inte hade Nya katten mitt framför sina ögon sprang de och letade efter honom. Och ibland satt han i en hylla, på en tom plats, mitt emellan böcker och andra meningslösa människosaker och det tyckte tvåbeningarna var jätteroligt. Katt på hylla! Haha.

Nya Katten hade varit enda katten i sitt gamla hemma, hans land hade bara varit ett rum som han inte fick lämna. Han hade suttit och tittat på världen utanför genom en glasruta som han ibland lagt tassen på för att ”fånga” en fågel som flög förbi utanför. Det hade funnits fler katter där men de hade försvunnit och Nya Katten hade trott att det berodde på att hans tvåbening tyckte mest om honom. Att man insett att det räckte med en katt när det var en så fin katt som han. Att han så plötsligt flyttats själv …det var obegripligt. Han hade varit kung, även om hans land varit ganska litet, nu var han Sistekatt, allra längst ner i rangordningen.

”Det är jag som är nummer ett Inomhuset”, sa Gula katten när han trodde att jag inte hörde det.

”Och jag är nummer två”, sa lilla katten.

Jag sa ingenting för det behöver jag inte. Det är självklart jag som är nummer ett här, både ute och inne. Gula katten kan låtsas att han är nummer ett när jag är ute. Men det är bara på låtsas.

”Eller”, började lilla katten nervöst och snodde runt, runt om sig själv som ett svart streck av rök i hård vind. ”Tänk om de inte vill ha mig mer här? De kanske ska byta ut mig? Och sätta tillbaka mig i den kalla parken jag bodde i när jag var en liten katt. Åh nej, nej. Kallt. Ingen mat. Människor som inte tycker om katter. Som skriker och bullrar och skräms. Jag vill inte tillbaka dit. Jag är väl en fin katt? Som man vill ha inne? Och ge mat? Och klappa snällt? Och aldrig skrika på?”

Jag gäspade. Men Nya Katten hade kommit fram från sitt gömställe där han legat och tryckt och tyckt synd om sig själv. Nya katten hade gått rakt fram mot oss andra katter, gul och svart som satt på golvet, jag låg uppe på en stol en bit ifrån och var en oberörd åskådare. Nya katten hade rätat upp ryggen och sträckte stolt på hela sig. Han såg inte så rädd och ledsen ut mer. Han såg bestämd ut. Han stirrade stint på de två på golvet med ett gult och ett blått öga.

”Jag är den nya katten i huset. Det behövs faktiskt bara en katt i ett hus. Och nu är jag här. Ni kan flytta. Alla tre.”

Jag låtsades att jag inte hörde det där sista. Han kunde inte inkludera mig i det där. Nej, jag står över sådant där käbbel. Ligger över just nu. På en bekväm stol. Jag låtsades att jag sov och vände ryggen till.  Men de andra två skulle tvunget käfta emot. Stora, gula katten började morra ilsket att Nya katten minsann inte skulle understå sig att ta ett enda steg till…eller komma närmare…eller ända fram ..eller inte ta sig upp till andra våningen, där han, den gule var kung faktiskt. Håll dig där nere på undervåningen! Våga inte ta ett enda steg fram till trappan! Våga inte fortsätta gå upp för trappan!

Nya katten fortsatte bara att gå. Som en kuslig robotkatt. Han morrade inte ens. Han gick rakt mot de två och de flydde. Skräckslagna.

Jag är naturligtvis inte rädd för Nya katten. Jag flyr naturligtvis inte skräckslagen med svansen mellan benen. Men han är litet …obehaglig. Det är som om han inte förstår  koderna för ett hövligt uppförande katter emellan. Man säger stopp! Och han bara fortsätter gå. Han slår inte ens ner blicken. Han stirrar oförskämt med sina konstiga ögon, det gula och det fula. Det är inte så att jag är rädd. Det är jag inte. Jag är inte en fegis som den stora, gula katten. Det är inte därför jag vänder i dörren och går tillbaka till Utomhuset , om jag ser att Nya katten står i hallen. Jag flyr inte. Jag kanske SER rädd ut för att jag springer iväg ganska fort. Men det är bara för att spara tid. Och för att jag är en snabb katt. Jag är inte rädd. Inte alls. Jag vill bara inte lägga tid på onödiga bråk. Tid som kan användas till något trevligt. Musfångande. Pälsvård. Sömn. Promenader i månsken. Promenader i solsken. Ligga under en buske när det regnar. Jag är en förståndig katt som väljer mina strider. Jag behöver inte nedlåta mig till att försöka tala till Nya katten. Tvåbeningarna lyfter undan honom och stänger en dörr mellan oss. Han jamar. Men ut till köket hörs inget jamande och jag kan äta i lugn och ro.   Ordförande Måns genom Pia Lindestrand

monsie

Katternas torrfoder brukade gömmas i skafferiet. Men inte längre, nu innehar den en hedersplats i köket. Torrfodret förvaras praktiskt och fint i denna söta burk från Illum. En av årets bästa julklappar från en syster som fattat att vi kattmänniskor aldrig kan få nog av kattsaker i alla dess skepnader. 🙂

matburk

Etikettmoln