Allt om katter

Arkiv för kategorin ‘Nyheter’

Senaste nytt om dagens ”typiska kattägare”

Intressant läsning i dagens Expressen:

http://www.expressen.se/nyheter/dokument/katterna-tar-over-storstaderna/

Måns: ”Jag är inte feg!”

Jag har nog hört vad Husets tvåbeningar säger om mig; ”Gamle Måns har blivit en riktig fegis”. ”Titta så rädd han blivit, hehe” säger de när jag ser till att hålla mig ur vägen. De har fel som vanligt. Visst hoppar jag snabbt ur vägen ibland. Men jag gör det på ett smidigt och elegant sätt. Och jag gör det inte för att jag är rädd. Jag är bara hälsosamt försiktig. Det handlar om sunt förnuft. Om en människa skulle upptäcka att ett stort klippblock var på väg att falla över dem skulle de också flytta på sig. Om de hann. Och människor är som stora, kringvandrande stenblock jämfört med oss katter. Det är ni som borde se upp mer. Eller ner. För det kan finnas en katt som ni håller på att trampa ner. Det kan vara jag. Det kan vara min svans. Min fina svans. Och om en tvåbeningskoloss sätter en av sina stora klumptassar på min svans gör det ont – och vad som är ännu värre; min fina svans blir tilltufsad. Och det är det värsta jag vet när min päls blir oordnad.

Människor, man kan aldrig riktigt lita på dem! Jag trodde det skulle bli lugnt och skönt när jag blev enda katt i huset igen. Just det, allihopa de andra pälsbollarna, ”innekatterna” åkte ut. Nykomlingen med ett blått och ett gult öga blev ivägskickad först, en främmande tvåbening kom i en mullrande plåtlåda och hämtade honom. Det var härligt att se. Fast då kom den lilla svarta katten fram igen. Honom hade jag nästan glömt för han hade sprungit och gömt sig när det inställsamma Fulögat flyttade in och där hade han suttit. Jag vet inte var för jag bryr mig inte. Fulögat hade rätt om en sak; det här huset är inte stort nog för mer än en katt. Han hade förstås fel i att det kunde bli han, hur mycket han än strök sig mot människorna och lade sig på dem och såg snäll ut. Jag genomskådade hans falska fasad.

Men jag hann knappt glädja mig åt hans utvisning från mitt land förrän det tassade försiktigt bakom mig. TVÅ katter närmade sig bakifrån, de andra två inkräktarna på mitt territorium. Jag som precis tänkt sitta och putsa på min päls i upphöjd ensamhet. Jag gick ut istället. De är ju innekatter så de kunde inte störa mig utomhus.

Trodde jag, ja. Svartakatten rusade rakt ut innan någon hann stoppa honom och sen… vågade han inte gå in igen. Han gick runt på gräsmattan i ett par dygn och skrek olyckligt. Det var riktigt störande. Min position som enväldig Ute-härskare hotades. Jag hade arbetat hårt för att bevaka mina gränser mot granntomterna och grannkatterna och så uppstår detta inre hot. Katten som bodde bakom den stickiga Häcken hånskrattade. Katten som bor bakom den andra häcken, den som inte kan växa och kallas staket, passade på att smita över gränsen och göra revirmarkeringar mitt inne på mitt område. Det var verkligen tålamodsprövande. Jag funderade på vad jag skulle ta mig till. Jag hade ganska långtgående planer på att utvandra. Jag hade sett mig om efter något bättre. Något garanterat katt- och hundfritt ställe. Jag tror jag lider av en grav kattallergi. Det börjar klia i mig så fort jag känner minsta lukt av någon annan katt. Jag har människoallergi också men inte riktigt lika svårartad. Den obehagligt krypande känslan i mig, som jag får, nästan varenda gång, en människa tar på mig, går över direkt om jag bara tvättar av mig ordentligt. Direkt efter all ofrivillig beröring. Det är slitigt, det är det. Men tvåbeningarna står ju å andra sidan för lite mat och annan service som kan vara trivsam. Ibland.

Svartakattens människa lyckades lura in honom igen genom att ropa lågt med snällaste rösten och ett nästan oändligt tålamod – och en massa godis. En kattgodisbit och ett pyttelitet steg i taget tog han sig in i huset igen. Det var en missräkning för min del för jag hade ju hoppats på att han skulle sticka iväg åt ett annat håll. Och att jag skulle bli av med en inkräktare till. Sedan hade det bara varit jag och den store gule kvar. Men nej, gul och svartkatt strök sig mot varandra igen. I. Min. Hall. MIN hall. Jag bara gick. Rakt ut. Rakt förbi dem och bort.

Fast sen åkte ju båda på en gång. Härliga, underbara dag! Hurra! Hurra!

Det var bara jag i hela huset och hela gräsmattan utanför – om inte grannkatterna försökte ta sig in. Alla rum var helt och hållet mina igen. Och all mat. Människorna tror ju att en del av maten är deras men det är en villfarelse jag nog ska kunna ta ur dem. De är ju inte så smarta så de lär sig inte så fort. Men jag har tålamod.

Det fräckaste de gjort mot mig nu – förutom att försöka stjäla av min mat! – är att de sett till så det kommit en massa kallt, vitt utanför huset. När jag går ut sjunker mina tassar ner i det där som inte är vatten men nästan och väldigt, väldigt KALLT! Det är som om det biter i mina trampdynor. Jag är säker på att de lagt dit det där överallt utanför dörren för att hindra mig från att gå ut. De tycker det är jobbigt att öppna dörren åt mig. Jag förstår nog. De kan inte göra en dörr som passar mig heller. Så lata är de! Det är förargligt nog att jag måste säga åt dem att öppna åt mig varenda gång jag vill gå ut. Integritetskränkande är det. En begränsning av mitt handlingsutrymme. Hur mycket möss eller fåglar tror ni det ränner runt i Inomhuset. Inte många, kan jag tala om. Jag är tvungen att tjata på dem för att få de loja åbäkena att resa sig upp och lunka fram till dörren.

”Jaja, Månsen, vill du gå ut i Det Här?” säger de när de slår upp porten och en isande vind slår emot oss. Jag hör nog det ironiska tonfallet. Och jag ser nog att de låtit den äckliga kattlådan stå kvar i ett hörn i hallen. För nödfall. Men jag har aldrig gillat Lådan. Allra helst inte sedan jag lärt mig att Hela Världen Där Ute är en enda stor Kattlåda. Fast jag tycker inte om att de lagt en massa kallt i den. Så onödigt! Jag ger min tvåbening till tjänare en kall blick. Vandal! tänker jag. Ta genast fram sommaren som du gömt undan! Jag tycker inte om det här. Jag fryser och det gör fåglarna alldeles smala och beniga. Och mössen har gömt sig någonstans där jag inte kommer åt dem. Nej, lyssna noga nu! Ta bort Det Kalla Vita omedelbart. Fort, innan det börjar smälta. Jag tycker inte om när marken blir helt uppblött heller. Ni fattar väl vad det gör med min päls, all denna smuts. Usch, jag måste sätta mig och bara stirra argt en stund. Och lugna ner mig med att räkna möss: En mus och En till och En till och…

Måns genom Pia Lindestrand

Måns försvunnen01

Bokrecension: Sjusvansad katt

katt

Håkan Eklund

”Sjusvansad katt”

Tolvnitton förlag, 2013

 
Det fanns en gång (en ganska lång gång 1913-1944) en amerikansk tecknad serie som var helt crazy och hette Krazy Kat. Handlingen kretsade kring katten Krazy som hela tiden kretsar kring musen Ignatz trots att denne hela tiden kastar tegelstenar på katten och en hund som är polis försöker stoppa det hela med att sätta musen i finkan. Ett sekel senare dyker Krazy Kat-figuren upp på nytt i en bok av Håkan Eklund, multikonstnär, fabriksarbetare, make och pappa.
”Sjusvansad katt” är en lika mångfacetterad skapelse som sin skapare; det är poetisk prosa, filosofisk djupdykning, hysteriskt roligt, hjärtskärande tragiskt, helt absurt och samtidigt en rapport från vardagsverkligheten. På ett ställe säger berättarjaget till en kollega på fabriken som är invandrare att svaret på frågan ”Hur mår du?” i det här landet alltid är ett lakoniskt påstående om att vara OK. Oavsett hur man mår. Egentligen. Det handlar om hänsyn, att inte belasta andra med en lång utläggning om våra problem. Eller kanske inte belasta sig själv med att tillåta sig att tänka efter för mycket. Det finns det ingen tid till. Fast i ”Sjusvansad katt” avsätter berättarjaget åtskillig tid till att försöka komma i kontakt med sig själv och utröna om han har ett sjunde sinne. Krazy Katt har nämligen inte sju svansar utan sju sinnen vilket gör att hon kan se saker och dolda samband i universum som är fördolda för oss vanliga dödliga. Eller som vi bara vägrar se. Fast vi borde kunna. Som att ”Sömn är grön”.
Berättarjaget är en hund i randig tröja och han söker kontakt med Krazy för att bli undervisad. Han skriver ett brev till henne som han lägger ut på en plats tillsammans med en sardin. Katten går med på att tala med honom – om hon får fler sardiner – men hennes tal är gåtfullt, svårtolkat och går egentligen bara ut på att han måste tänka själv. Vara mer öppen i sitt tänkande. Här följer Eklunds bok en litterär tradition där kattgestalter uttrycker sig dunkelt och mångtydigt, som Cheschirekatten i Alice i Underlandet. Katten är både, som sagornas rävfigur, en lurig ”trickster” och en vägvisare, en rådgivare, som kan hjälpa den de tycker om till sagolika framgångar. Tänk bara på Mästerkatten med stövlarna i den gamla folksagan. Det mest upplysande Krazy gör är att drämma en tegelsten i skallen på hunden med randig tröja vilket ger honom en ”tegelvision” som i svindlande fart tar honom genom flera verkligheter, som både hund och människa, en poet som tänker fritt och en arbetare som jobbar inne i en fabrik.
Något stycke i ”Sjusvansad katt” är svårgenomträngligt, jag fastnar i den blå bönbuske där Krazy och hundjaget filosoferar över en böna, som är både fuktig och torr och… den där bönan gör mig arg. Vad är meningen med detta, tänker jag frustrerat och känner mig dum som inte förstår. När jag gett upp försöket att förstå och fortsätter läsa kommer jag in i en härlig ”tegelvision” utan föregående skallskada och hittar fyndiga formuleringar att skratta högt åt och existensiella frågeställningar som jag tar till mig. Det kan tyckas vara en galen blandning av högt och lågt, en massa ”aha!”, ”jaha?!” och ”HAHA” men så ser ju livet ut.  På riktigt. Som Håkan Eklund säger i författarpresentationen på bokens sista sida: ”den värld jag lever i. /../ En plats där det fantasifulla och vardagliga ständigt byter plats med varandra.” En böna som är både torr och fuktig samtidigt.

/Pia Lindestrand

Torrfoderburken som pryder sin plats i köket

Katternas torrfoder brukade gömmas i skafferiet. Men inte längre, nu innehar den en hedersplats i köket. Torrfodret förvaras praktiskt och fint i denna söta burk från Illum. En av årets bästa julklappar från en syster som fattat att vi kattmänniskor aldrig kan få nog av kattsaker i alla dess skepnader. 🙂

matburk

Lolcats ställs ut!

Dagens Nyheter skriver om internetfenomenet som ställs ut på galleri i London. Så festligt!!!

http://www.dn.se/kultur-noje/viralt-kattfenomen-har-fatt-egen-utstallning

Konst & katt

Maria Westerberg a. k.a Vildhjärta gör konst av det vi andra vandrar förbi i skogen. Av pinnar, rötter och kvistar täljer hon de vackraste figurer och döper dem med ett underfundigt budskap. Hon bor i Brunskog men några av hennes skapelser ställs just nu ut på Kulturcentrum i Ronneby ( till och med 6 januari).

Naturligtvis tycker jag bäst om katten som vinkar åt flyttfåglarna…

 

20121220_132210

Boktips: Sciencefictionkatt

article
”Dörren till sommaren” övers. John-Henri Holmberg
Robert A. Heinlein
Wiken, 1993
I den här amerikanska sciencefictionromanen från 1957 har en katt en viktig roll, kanske den allra viktigaste. Han presenteras redan i första meningen som hankatten Petronius Arbitrören, till vardags kallad Pete, han bor hos bokens berättarjag, elektronikingenjören Dan Davis i ett hus med elva dörrar.
”Medan han fortfarande var kattunge, bara päls och pipanden, utformade Pete en enkel filosofi. Jag hade hand om bostad, mat och väder, han tog hand om resten./../ Han hade en bergfast tro på att åtminstone en av dörrarna måste leda ut till sommarväder.”
För Dan själv blir sökandet efter  ”Dörren till sommaren” en metafor för att ta sig ur en depression.  Det är tredje december 1970 och Dan har blivit totallurad och utmanövrerad från sitt företag av sin kompanjon Miles Gentry och deras sekreterare, tillika Dans fästmö Belle. Hon är en riktigt gammaldags femme fatale av ondskefullare sort som känns igen från diverse hårdkokta deckare och film noir. Naturligtvis är det Pete som genomskådar henne först, hon är ingen kattmänniska fast hon låtsas vilket enligt Dan, när han efterklokt ser tillbaka på vad som hänt, är praktiskt taget omöjligt:
”Det finns kattmänniskor och så finns det andra, antagligen en majoritet, som inte tål den ´harmlösa, nyttiga katten´. Om de av artighet eller annat skäl försöker låtsas märks det ändå, för de begriper inte hur man behandlar katter – kattprotokollet är mer krävande än diplomatprotokollet /…/Katter har inget sinne för humor, de har ohyggligt uppblåsta egon och de är mycket lättstötta./../ ”Belle försökte visa att hon ‘tyckte om’ Pete genom att behandla honom som en hund…så han rev henne.”
Dans beskrivning av hur man bör behandla katter är som tagen ur en manual för blivande kattägare:
”Man får aldrig klappa katter, man smeker dem. Man får aldrig göra plötsliga rörelser inom räckhåll för dem. Och man får inte röra dem utan att man gett dem en chans att se vad man tänker göra…och dessutom måste man se efter om de verkligen tycker om det. En katt som  inte vill bli klappad tolererar det en stund av ren artighet- katter är hemskt artiga- men det märks om den bara är tolerant och då bör man sluta innan den blir irriterad.”
På 1970-talet har sk kallsömn blivit kommersiellt gångbart och folk som är dödssjuka eller bara trötta på sin egen tid kan låta sig frysas in i några årtionden för att invänta bättre tider(och bättre läkarvård om det skulle behövas). Dan bestämmer sig för att låta sig nedfrysas tillsammans med sin bäste vän Pete, för att kunna vakna när Belle blivit en gammal hagga medan han själv fortfarande är några och 30. Tyvärr bestämmer han sig också för att ta ett sista snack med sin svekfulle kompanjon.  Visst handgemäng utbryter, Pete slåss hjältemodigt men det slutar med att Dan blir nedfryst ensam och Pete får stanna kvar i 1970-talet och ett ovisst öde som övergiven och förvildad gatkatt. Om tidsresor var möjliga skulle Dan när han väcks år 2000 åka tillbaka till 1970, överlista paret som överlistade honom och framförallt rädda Pete. Och ja, det visar sig så klart att tidsresor är ett alternativ om än hemligstämplade, ett nedlagt vetenskapligt projekt som aldrig lämnat experimentstadiet.
Dan Davis är en genialisk uppfinnare av hushållsrobotar och boken innehåller en hel del resonemang kring hans uppfinnande och om tidresandets möjligheter och paradoxer. Men allra mest minns man de scener av vänskap mellan man och katt som målas upp; som när Dan går till en bar med Pete gömd i en bag och bjuder honom på sockerdricka på ett tefat när han tror att bartendern tittar åt ett annat håll. Han pratar med Pete och katten har oftast kloka saker att säga även om de bara låter som ”Mjooo!” i andras öron:
”Jag såg ned på hans ärriga huvud. Pete skulle aldrig stämma någon, Gillade han inte snittet på sin nästas morrhår, sade han bara till honom att komma fram och slåss som en katt.”
Fast Dan är inte lika bra på att slåss som sin katt och hans  försök att göra upp med Belle och Miles första gången år 1970 misslyckas ju men det sätter igång hela historien.

/Pia Lindestrand

Etikettmoln