Allt om katter

Jag har nog hört vad Husets tvåbeningar säger om mig; ”Gamle Måns har blivit en riktig fegis”. ”Titta så rädd han blivit, hehe” säger de när jag ser till att hålla mig ur vägen. De har fel som vanligt. Visst hoppar jag snabbt ur vägen ibland. Men jag gör det på ett smidigt och elegant sätt. Och jag gör det inte för att jag är rädd. Jag är bara hälsosamt försiktig. Det handlar om sunt förnuft. Om en människa skulle upptäcka att ett stort klippblock var på väg att falla över dem skulle de också flytta på sig. Om de hann. Och människor är som stora, kringvandrande stenblock jämfört med oss katter. Det är ni som borde se upp mer. Eller ner. För det kan finnas en katt som ni håller på att trampa ner. Det kan vara jag. Det kan vara min svans. Min fina svans. Och om en tvåbeningskoloss sätter en av sina stora klumptassar på min svans gör det ont – och vad som är ännu värre; min fina svans blir tilltufsad. Och det är det värsta jag vet när min päls blir oordnad.

Människor, man kan aldrig riktigt lita på dem! Jag trodde det skulle bli lugnt och skönt när jag blev enda katt i huset igen. Just det, allihopa de andra pälsbollarna, ”innekatterna” åkte ut. Nykomlingen med ett blått och ett gult öga blev ivägskickad först, en främmande tvåbening kom i en mullrande plåtlåda och hämtade honom. Det var härligt att se. Fast då kom den lilla svarta katten fram igen. Honom hade jag nästan glömt för han hade sprungit och gömt sig när det inställsamma Fulögat flyttade in och där hade han suttit. Jag vet inte var för jag bryr mig inte. Fulögat hade rätt om en sak; det här huset är inte stort nog för mer än en katt. Han hade förstås fel i att det kunde bli han, hur mycket han än strök sig mot människorna och lade sig på dem och såg snäll ut. Jag genomskådade hans falska fasad.

Men jag hann knappt glädja mig åt hans utvisning från mitt land förrän det tassade försiktigt bakom mig. TVÅ katter närmade sig bakifrån, de andra två inkräktarna på mitt territorium. Jag som precis tänkt sitta och putsa på min päls i upphöjd ensamhet. Jag gick ut istället. De är ju innekatter så de kunde inte störa mig utomhus.

Trodde jag, ja. Svartakatten rusade rakt ut innan någon hann stoppa honom och sen… vågade han inte gå in igen. Han gick runt på gräsmattan i ett par dygn och skrek olyckligt. Det var riktigt störande. Min position som enväldig Ute-härskare hotades. Jag hade arbetat hårt för att bevaka mina gränser mot granntomterna och grannkatterna och så uppstår detta inre hot. Katten som bodde bakom den stickiga Häcken hånskrattade. Katten som bor bakom den andra häcken, den som inte kan växa och kallas staket, passade på att smita över gränsen och göra revirmarkeringar mitt inne på mitt område. Det var verkligen tålamodsprövande. Jag funderade på vad jag skulle ta mig till. Jag hade ganska långtgående planer på att utvandra. Jag hade sett mig om efter något bättre. Något garanterat katt- och hundfritt ställe. Jag tror jag lider av en grav kattallergi. Det börjar klia i mig så fort jag känner minsta lukt av någon annan katt. Jag har människoallergi också men inte riktigt lika svårartad. Den obehagligt krypande känslan i mig, som jag får, nästan varenda gång, en människa tar på mig, går över direkt om jag bara tvättar av mig ordentligt. Direkt efter all ofrivillig beröring. Det är slitigt, det är det. Men tvåbeningarna står ju å andra sidan för lite mat och annan service som kan vara trivsam. Ibland.

Svartakattens människa lyckades lura in honom igen genom att ropa lågt med snällaste rösten och ett nästan oändligt tålamod – och en massa godis. En kattgodisbit och ett pyttelitet steg i taget tog han sig in i huset igen. Det var en missräkning för min del för jag hade ju hoppats på att han skulle sticka iväg åt ett annat håll. Och att jag skulle bli av med en inkräktare till. Sedan hade det bara varit jag och den store gule kvar. Men nej, gul och svartkatt strök sig mot varandra igen. I. Min. Hall. MIN hall. Jag bara gick. Rakt ut. Rakt förbi dem och bort.

Fast sen åkte ju båda på en gång. Härliga, underbara dag! Hurra! Hurra!

Det var bara jag i hela huset och hela gräsmattan utanför – om inte grannkatterna försökte ta sig in. Alla rum var helt och hållet mina igen. Och all mat. Människorna tror ju att en del av maten är deras men det är en villfarelse jag nog ska kunna ta ur dem. De är ju inte så smarta så de lär sig inte så fort. Men jag har tålamod.

Det fräckaste de gjort mot mig nu – förutom att försöka stjäla av min mat! – är att de sett till så det kommit en massa kallt, vitt utanför huset. När jag går ut sjunker mina tassar ner i det där som inte är vatten men nästan och väldigt, väldigt KALLT! Det är som om det biter i mina trampdynor. Jag är säker på att de lagt dit det där överallt utanför dörren för att hindra mig från att gå ut. De tycker det är jobbigt att öppna dörren åt mig. Jag förstår nog. De kan inte göra en dörr som passar mig heller. Så lata är de! Det är förargligt nog att jag måste säga åt dem att öppna åt mig varenda gång jag vill gå ut. Integritetskränkande är det. En begränsning av mitt handlingsutrymme. Hur mycket möss eller fåglar tror ni det ränner runt i Inomhuset. Inte många, kan jag tala om. Jag är tvungen att tjata på dem för att få de loja åbäkena att resa sig upp och lunka fram till dörren.

”Jaja, Månsen, vill du gå ut i Det Här?” säger de när de slår upp porten och en isande vind slår emot oss. Jag hör nog det ironiska tonfallet. Och jag ser nog att de låtit den äckliga kattlådan stå kvar i ett hörn i hallen. För nödfall. Men jag har aldrig gillat Lådan. Allra helst inte sedan jag lärt mig att Hela Världen Där Ute är en enda stor Kattlåda. Fast jag tycker inte om att de lagt en massa kallt i den. Så onödigt! Jag ger min tvåbening till tjänare en kall blick. Vandal! tänker jag. Ta genast fram sommaren som du gömt undan! Jag tycker inte om det här. Jag fryser och det gör fåglarna alldeles smala och beniga. Och mössen har gömt sig någonstans där jag inte kommer åt dem. Nej, lyssna noga nu! Ta bort Det Kalla Vita omedelbart. Fort, innan det börjar smälta. Jag tycker inte om när marken blir helt uppblött heller. Ni fattar väl vad det gör med min päls, all denna smuts. Usch, jag måste sätta mig och bara stirra argt en stund. Och lugna ner mig med att räkna möss: En mus och En till och En till och…

Måns genom Pia Lindestrand

Måns försvunnen01

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: