Allt om katter

Arkiv för kategorin ‘Måns Värld’

Inkräktare. Igen.

Ännu en gång har jag fått bevis för att man inte kan lita på tvåbeningar. Inte ens när det gäller de allra enklaste småsaker. Det är tydligt att om inte jag är på plats själv här i huset och trädgården så förfaller allting. Disciplinen är noll. De har knappt någon självbevarelsedrift ens. De upprätthåller ingen som helst gränskontroll. De släpper in alla möjliga inkräktare, låter dem gena tvärs över tomten. Låter dem nosa runt och förorena och förstöra.

Jag hade varit iväg några dagar och nätter, satt mina tänder i små, solvarma kroppar och tittat på kringflygande saker i månskenet. Jag kom hem mitt i mörkret och tänkte att jag bara skulle ha en skvätt vitt och så sova på en kudde. Bara för att bli av med tallbarr och sådant som fastnat i pälsen annars var det varmt nog att sova ute. Och ja, det serveras inte så mycket gott vitt ute mitt i natten heller. Men vad är det första jag ser när jag närmar mig mitt hem? Inte är det mitt tjänstefolk som tar emot mig inte. Nej, hela huset är alldeles mörkt och jag kan höra ut att de ligger och sover och snarkar på sina poster allihop därinne. Inte nog med det. Ute i trädgården stryker två andra katter runt. Inte en. Utan två stycken.

”Vem är du?” sa den tjockaste av dem, innan jag hunnit bestämma mig för om jag ska skrika på dem eller ignorera dem och bara gå högdraget förbi med nosen och svansen högt i vädret.

”Jag” sa jag ”Jag är husets herre. Vem är du och varför är du här? Förresten vill jag inte veta något om dig. Gå och var någon annanstans.”

Tjocka katten stod fräckt kvar och satte sin lukt på min husvägg. Skamlöst, rakt framför nosen på mig.

”Du bara ljuger” sa han. ”Jag har varit här när det är sol och när det är måne och när det varit vatten i luften och det har inte varit en enda katt här. Utom han där borta vid äppelträdet.”

”Just det” pep den mindre katten bortifrån trädet som han stod och kikade fram bakom. ”Det här är en kattlös plats och vi har tagit över den. Jag har trädet här och han har det andra. Du kan gå igen. Var du nu kommer ifrån.”

”Jag kommer härifrån. Allt det här är mitt” sa jag fast jag tyckte att jag inte borde behöva säga något. Egentligen.

”Bevisa det eller försvinn” morrade tjocka katten. ”Om det var din trädgård skulle din lukt finnas i den. Men här finns bara min lukt. Det måste vara min trädgård.”

”Och mitt träd” skrek mindre katten. ”Mitt träd luktar mig”

Tjuvaktiga ligister, de hade rätt. Allting stank av de andra katterna. Vidrigt var det. Hur kunde mina människor ha låtit det här hända? Varför har jag så lata och värdelösa människor? Och hur kunde de bara fortsätta sova när deras herre blir antastad precis utanför sitt hem? De borde skynda till min undsättning och befria mig från denna penibla situation.

”Öppna och släpp in mig” ropade jag mot de mörka öppningarna som var stängda. Inget hände. Inget hördes.

”Det kan inte vara ditt hus, de känner ju inte igen din röst” sa tjocka katten.

”Försvinn här ifrån nu, din bedragare” sa mindre katten.

Det är en smula förargligt att erkänna men vi stod där och skrek på varandra en ganska lång stund. Allt medan mina människor bara sov på. Jag höjde också rösten och det var mycket oväsen. Tillsammans lät vi till slut mer än det tvåbeningarna kallar väckarklockor. Människor vaknar inte som katter när de behöver vakna. De måste väckas av någonting. Något måste göra höga ljud väldigt länge innan de fattar att de ska vakna. När vi tre katter skrikit argt och skrämmande mot varandra tillräckligt länge hörde jag att det var något som rörde sig inne i huset. En av de mörka öppningarna lystes upp som om solen stigit upp bara där inne och det som varit stängt slängdes upp på vid gavel. Jag hoppade rakt in utan att tänka på min värdighet eller hur det kunde se ut. Jag var bara trött och jag började bli hes också. Det spelar ingen roll om jag såg rädd ut, om min blick verkade jagad och min svans såg tjock och burrig ut. Jag står över sådant. Vad tvåbeningar får för sig och tror att de ser och förstår. Det enda som är viktigt är att de sköter det de ska. Serverar min mat på rena fat och öppnar dörren eller fönstren när jag säger åt dem att göra det.

Måns/genom Pia Lindestrand

Annonser

Gränstvister med Grannkatterna

Det är ett hårt jobb att vara hemmansägare  – och hobbyjägare. Man måste ta hand om sin mark och patrullera gränserna. Varje dag. Och natt. Man måste ju se till så ingen saboterar ens egendom. Kontrollera att inga överträdelser begås. Men det gör det ju. Både nu och då. Tassas det över gränserna. Somliga fattar visst inte det här med Mitt och Ditt och Håll Dig borta! Långt borta!!
Det finns en liten trefärgad katt som springer över min tomt. Hela tiden. Men, jag genar ju bara, säger den när jag kommer på den. ”Ska ju bara till andra sidan. Till Bakom Häcken. Jag bor där.” Påstår den. Om det nu är sant. Ibland går den bara runt inne på min gräsmatta och nosar. Inte som om den är på väg någon annanstans utan som om den letar efter något. Undersöker Mina Ägor. Min jaktmark. Hallå där! ALLA möss här är mina. ALLA fåglar som flyger över Min Mark är Mina. ALLT här är MITT. Sluta nosa! Sluta tänka på att nosa och försvinn härifrån.
”Men, jag är på väg ju” säger den trefärgade katten och nosar lite till. ”Jag är ju bara på väg hem till mig.”
”Sluta vara så nosig och -bara gå! Gå!”
Jag tycker inte om att slösa min tid på tjafs. Det finns viktigare saker. Som att se till så att alla pälshår ligger rätt. Slätt. Och glänsande. Eller ta den där musen som ränner förbi under snårgräset. Fånga den. Och släppa den så man kan fånga den igen. Och igen. Tills den blir tråkig och inte rör sig mer. Och sen är det ännu viktigare att lägga alla pälsstrån på plats igen.
Det finns en stor, tjock grå katt också. Den kommer smygande då och då. Sakta och lömskt. Som om den planerar att ta över mina marker. Den brukar lunka iväg när jag närmar mig. Jag brukar inte behöva säga till ens. Den låtsas att den gör värdig sorti och att det inte finns någonting intressant i min trädgård ändå. Inget Alls. Tråkig trädgård.
Men jag har nog märkt att den markerat, både här och där, när jag inte varit ute. Den passar på när jag är inne monsieoch förorenar på alla mina favoritställen. Nedanför fågelboet i päronträdet. Ovanför mushålen i husgrunden. Olidligt med denna oförskämdhet. Det värsta var ändå en natt när den gråtjocke inte hade vett att lämna min tomt. Han bara stod kvar. Och morrade. Och skrek! Jag gick närmare och närmare. Fast jag gick långsamt för att ge honom en chans att ge sig av självmant. Men nej, han gav sig inte. Jag började undra om han satt fast i marken på något sätt kanske. Det gjorde han inte. Han tog ett steg mot mig. Hur arrogant som helst. Och under hemska, oförskämda eder. Mot mig, markägaren. Det var faktiskt inget annat att göra än att anta utmaningen och ta till hårda klor och slag och bett. Jag gav honom en rejäl match. Vi rullade runt i gruset och klöste sönder varandras pälsar under gruvligt oljud och höga skrik. Jag skrek naturligtvis bara för att jag var upprörd över denna oförskämdhet. Förstöra min mark och sedan min päls dessutom! Jag drev den tjockgråe missdådaren på flykten och det låg nästan bara gråa hårstrån på gruset. Han haltade in i häcken och morrade räddhågset bakom grenar och taggar. Jag satt kvar utanför mitt hus på min tomt och jag var så arg så jag skakade och morrade tillbaka. Något kom emot mig, en skugga föll över mig och jag tänkte angripa den också men det var bara de dumma människorna som undrade vad som stod på. Vi är under attack, idioter, morrade jag. Gå tillbaka in, jag har läget under kontroll.
Jag väntade tills jag var säker på att den tjockgråe retirerat in på sitt eget område. Jag var ganska nöjd med mig själv. Ja, jag kände segerns ljuva sötma – tills jag börjat slicka iordning min päls och upptäckte en kal fläck. En tuss mitt fram var borta. det var en traumatisk upptäckt. En katt ska inte se ut så där. Med naken hud som liksom tittar fram i pälsen. Människor tappar hår det vet jag ju. Människor har kala fläckar mitt i sin päls och ibland täcker de över kalfläcken med pälshåren som är kvar. Jag slickade också över min kalfläck. Jag fixade till det så att det inte syntes. Men det känns. Det känns i mitt hjärta.
Ordförande Måns genom Pia Lindestrand

Måns: ”Jag är inte feg!”

Jag har nog hört vad Husets tvåbeningar säger om mig; ”Gamle Måns har blivit en riktig fegis”. ”Titta så rädd han blivit, hehe” säger de när jag ser till att hålla mig ur vägen. De har fel som vanligt. Visst hoppar jag snabbt ur vägen ibland. Men jag gör det på ett smidigt och elegant sätt. Och jag gör det inte för att jag är rädd. Jag är bara hälsosamt försiktig. Det handlar om sunt förnuft. Om en människa skulle upptäcka att ett stort klippblock var på väg att falla över dem skulle de också flytta på sig. Om de hann. Och människor är som stora, kringvandrande stenblock jämfört med oss katter. Det är ni som borde se upp mer. Eller ner. För det kan finnas en katt som ni håller på att trampa ner. Det kan vara jag. Det kan vara min svans. Min fina svans. Och om en tvåbeningskoloss sätter en av sina stora klumptassar på min svans gör det ont – och vad som är ännu värre; min fina svans blir tilltufsad. Och det är det värsta jag vet när min päls blir oordnad.

Människor, man kan aldrig riktigt lita på dem! Jag trodde det skulle bli lugnt och skönt när jag blev enda katt i huset igen. Just det, allihopa de andra pälsbollarna, ”innekatterna” åkte ut. Nykomlingen med ett blått och ett gult öga blev ivägskickad först, en främmande tvåbening kom i en mullrande plåtlåda och hämtade honom. Det var härligt att se. Fast då kom den lilla svarta katten fram igen. Honom hade jag nästan glömt för han hade sprungit och gömt sig när det inställsamma Fulögat flyttade in och där hade han suttit. Jag vet inte var för jag bryr mig inte. Fulögat hade rätt om en sak; det här huset är inte stort nog för mer än en katt. Han hade förstås fel i att det kunde bli han, hur mycket han än strök sig mot människorna och lade sig på dem och såg snäll ut. Jag genomskådade hans falska fasad.

Men jag hann knappt glädja mig åt hans utvisning från mitt land förrän det tassade försiktigt bakom mig. TVÅ katter närmade sig bakifrån, de andra två inkräktarna på mitt territorium. Jag som precis tänkt sitta och putsa på min päls i upphöjd ensamhet. Jag gick ut istället. De är ju innekatter så de kunde inte störa mig utomhus.

Trodde jag, ja. Svartakatten rusade rakt ut innan någon hann stoppa honom och sen… vågade han inte gå in igen. Han gick runt på gräsmattan i ett par dygn och skrek olyckligt. Det var riktigt störande. Min position som enväldig Ute-härskare hotades. Jag hade arbetat hårt för att bevaka mina gränser mot granntomterna och grannkatterna och så uppstår detta inre hot. Katten som bodde bakom den stickiga Häcken hånskrattade. Katten som bor bakom den andra häcken, den som inte kan växa och kallas staket, passade på att smita över gränsen och göra revirmarkeringar mitt inne på mitt område. Det var verkligen tålamodsprövande. Jag funderade på vad jag skulle ta mig till. Jag hade ganska långtgående planer på att utvandra. Jag hade sett mig om efter något bättre. Något garanterat katt- och hundfritt ställe. Jag tror jag lider av en grav kattallergi. Det börjar klia i mig så fort jag känner minsta lukt av någon annan katt. Jag har människoallergi också men inte riktigt lika svårartad. Den obehagligt krypande känslan i mig, som jag får, nästan varenda gång, en människa tar på mig, går över direkt om jag bara tvättar av mig ordentligt. Direkt efter all ofrivillig beröring. Det är slitigt, det är det. Men tvåbeningarna står ju å andra sidan för lite mat och annan service som kan vara trivsam. Ibland.

Svartakattens människa lyckades lura in honom igen genom att ropa lågt med snällaste rösten och ett nästan oändligt tålamod – och en massa godis. En kattgodisbit och ett pyttelitet steg i taget tog han sig in i huset igen. Det var en missräkning för min del för jag hade ju hoppats på att han skulle sticka iväg åt ett annat håll. Och att jag skulle bli av med en inkräktare till. Sedan hade det bara varit jag och den store gule kvar. Men nej, gul och svartkatt strök sig mot varandra igen. I. Min. Hall. MIN hall. Jag bara gick. Rakt ut. Rakt förbi dem och bort.

Fast sen åkte ju båda på en gång. Härliga, underbara dag! Hurra! Hurra!

Det var bara jag i hela huset och hela gräsmattan utanför – om inte grannkatterna försökte ta sig in. Alla rum var helt och hållet mina igen. Och all mat. Människorna tror ju att en del av maten är deras men det är en villfarelse jag nog ska kunna ta ur dem. De är ju inte så smarta så de lär sig inte så fort. Men jag har tålamod.

Det fräckaste de gjort mot mig nu – förutom att försöka stjäla av min mat! – är att de sett till så det kommit en massa kallt, vitt utanför huset. När jag går ut sjunker mina tassar ner i det där som inte är vatten men nästan och väldigt, väldigt KALLT! Det är som om det biter i mina trampdynor. Jag är säker på att de lagt dit det där överallt utanför dörren för att hindra mig från att gå ut. De tycker det är jobbigt att öppna dörren åt mig. Jag förstår nog. De kan inte göra en dörr som passar mig heller. Så lata är de! Det är förargligt nog att jag måste säga åt dem att öppna åt mig varenda gång jag vill gå ut. Integritetskränkande är det. En begränsning av mitt handlingsutrymme. Hur mycket möss eller fåglar tror ni det ränner runt i Inomhuset. Inte många, kan jag tala om. Jag är tvungen att tjata på dem för att få de loja åbäkena att resa sig upp och lunka fram till dörren.

”Jaja, Månsen, vill du gå ut i Det Här?” säger de när de slår upp porten och en isande vind slår emot oss. Jag hör nog det ironiska tonfallet. Och jag ser nog att de låtit den äckliga kattlådan stå kvar i ett hörn i hallen. För nödfall. Men jag har aldrig gillat Lådan. Allra helst inte sedan jag lärt mig att Hela Världen Där Ute är en enda stor Kattlåda. Fast jag tycker inte om att de lagt en massa kallt i den. Så onödigt! Jag ger min tvåbening till tjänare en kall blick. Vandal! tänker jag. Ta genast fram sommaren som du gömt undan! Jag tycker inte om det här. Jag fryser och det gör fåglarna alldeles smala och beniga. Och mössen har gömt sig någonstans där jag inte kommer åt dem. Nej, lyssna noga nu! Ta bort Det Kalla Vita omedelbart. Fort, innan det börjar smälta. Jag tycker inte om när marken blir helt uppblött heller. Ni fattar väl vad det gör med min päls, all denna smuts. Usch, jag måste sätta mig och bara stirra argt en stund. Och lugna ner mig med att räkna möss: En mus och En till och En till och…

Måns genom Pia Lindestrand

Måns försvunnen01

Måns om dagen då den nya katten flyttade in

Det kom en ny katt. Till mitt hus. Som om det inte räckte med de som redan flyttat in, den stora gula och hans svarta smala skugga, ”lilla katten” som blivit ganska stor nu.  En kall, mörk kväll bars Nya katten in i en sådan där bärstol som tvåbeningarna gjort till oss, när de vill flytta runt oss, och som mest liknar ett litet fängelse (Människor gillar ju att sätta sig i olika lådor, både stora och små, sådana som står still och sådana som störtar iväg med höga morrande ljud som en anfallande jättehund. Fast det finns visst lådor de inte gillar lika mycket och det är dem de kallar fängelse, för där kan de inte låsa in sig själva utan det är någon utanför som låser och går iväg med nyckeln. Och struntar i om de skriker aldrig så mycket om att de vill utsläppta. Som vi när vi blir satta i den där kattflyttsaken och inte får bestämma åt vilket håll man ska själv).

Gula Katten och Lilla Katten gick fram till lådan och nosade nyfiket  i springorna och man skymtade något som nosade tillbaka. Jag gick förbi och satte mig vid dörren UT istället för jag kände ju att det luktade katt och jag var inte ett dugg intresserad av vad Nya Katten var för en. Han var en för mycket och jag var missnöjd. Hur vågar människorna? Ta hit en till bara så där. Jag bryr mig inte om vad som hänt i hans gamla hem, om det inte finns mer, om han inte får vara där mer.  Varför ska han komma just hit? Jag vet tvåbenshus där det inte finns en (1) enda katt, sätt honom där. Jag gick en lång, arg promenad i månljuset på kall mark. Gräset var vitt och hårt, mina morrhår började bli stela kändes det som och det kom vitt på min rygg. Jag funderade på att flytta till ett annat hus själv. Ett hus utan katt där man skulle uppskatta mig efter förtjänst. Och begripa att det räcker med mig. Ett hus. En katt.

När jag kom tillbaka var Nya Katten försvunnen. Jag blev litet glad. Hans flyttlåda stod öppen och tom och jag gick in i den och sov en stund. De där lådorna är bra när de står stilla och undanstoppade inne i huset för man kan gå in i dem och vara helt ifred en stund. Människorna får inte in sina händer så bra i dem och de andra katterna får inte plats alls. Jag låg där och slickade mina tassar och spann lågt för mig själv.

Ljus och mörker och ljust igen, Nya katten syntes inte till. Jag hade nästan glömt honom när tvåbeningarna hittade honom bakom en av sina lådor som de kallar bokhylla. Hans nos var varm, hans ögon ledsna och han hade dammtussar i öronen. Jag blev också litet ledsen. För att han inte försvunnit på riktigt. Det första han gjorde när de dragit fram honom och kramat honom och gjort en massa väsen om honom, det var att äta så klart. Och det första de gjorde var att bjuda honom på min mat. Ur mina burkar. Fast han äter bara det där hårda, knastrande äckliga i påsar. Så fort tvåbeningarna inte hade Nya katten mitt framför sina ögon sprang de och letade efter honom. Och ibland satt han i en hylla, på en tom plats, mitt emellan böcker och andra meningslösa människosaker och det tyckte tvåbeningarna var jätteroligt. Katt på hylla! Haha.

Nya Katten hade varit enda katten i sitt gamla hemma, hans land hade bara varit ett rum som han inte fick lämna. Han hade suttit och tittat på världen utanför genom en glasruta som han ibland lagt tassen på för att ”fånga” en fågel som flög förbi utanför. Det hade funnits fler katter där men de hade försvunnit och Nya Katten hade trott att det berodde på att hans tvåbening tyckte mest om honom. Att man insett att det räckte med en katt när det var en så fin katt som han. Att han så plötsligt flyttats själv …det var obegripligt. Han hade varit kung, även om hans land varit ganska litet, nu var han Sistekatt, allra längst ner i rangordningen.

”Det är jag som är nummer ett Inomhuset”, sa Gula katten när han trodde att jag inte hörde det.

”Och jag är nummer två”, sa lilla katten.

Jag sa ingenting för det behöver jag inte. Det är självklart jag som är nummer ett här, både ute och inne. Gula katten kan låtsas att han är nummer ett när jag är ute. Men det är bara på låtsas.

”Eller”, började lilla katten nervöst och snodde runt, runt om sig själv som ett svart streck av rök i hård vind. ”Tänk om de inte vill ha mig mer här? De kanske ska byta ut mig? Och sätta tillbaka mig i den kalla parken jag bodde i när jag var en liten katt. Åh nej, nej. Kallt. Ingen mat. Människor som inte tycker om katter. Som skriker och bullrar och skräms. Jag vill inte tillbaka dit. Jag är väl en fin katt? Som man vill ha inne? Och ge mat? Och klappa snällt? Och aldrig skrika på?”

Jag gäspade. Men Nya Katten hade kommit fram från sitt gömställe där han legat och tryckt och tyckt synd om sig själv. Nya katten hade gått rakt fram mot oss andra katter, gul och svart som satt på golvet, jag låg uppe på en stol en bit ifrån och var en oberörd åskådare. Nya katten hade rätat upp ryggen och sträckte stolt på hela sig. Han såg inte så rädd och ledsen ut mer. Han såg bestämd ut. Han stirrade stint på de två på golvet med ett gult och ett blått öga.

”Jag är den nya katten i huset. Det behövs faktiskt bara en katt i ett hus. Och nu är jag här. Ni kan flytta. Alla tre.”

Jag låtsades att jag inte hörde det där sista. Han kunde inte inkludera mig i det där. Nej, jag står över sådant där käbbel. Ligger över just nu. På en bekväm stol. Jag låtsades att jag sov och vände ryggen till.  Men de andra två skulle tvunget käfta emot. Stora, gula katten började morra ilsket att Nya katten minsann inte skulle understå sig att ta ett enda steg till…eller komma närmare…eller ända fram ..eller inte ta sig upp till andra våningen, där han, den gule var kung faktiskt. Håll dig där nere på undervåningen! Våga inte ta ett enda steg fram till trappan! Våga inte fortsätta gå upp för trappan!

Nya katten fortsatte bara att gå. Som en kuslig robotkatt. Han morrade inte ens. Han gick rakt mot de två och de flydde. Skräckslagna.

Jag är naturligtvis inte rädd för Nya katten. Jag flyr naturligtvis inte skräckslagen med svansen mellan benen. Men han är litet …obehaglig. Det är som om han inte förstår  koderna för ett hövligt uppförande katter emellan. Man säger stopp! Och han bara fortsätter gå. Han slår inte ens ner blicken. Han stirrar oförskämt med sina konstiga ögon, det gula och det fula. Det är inte så att jag är rädd. Det är jag inte. Jag är inte en fegis som den stora, gula katten. Det är inte därför jag vänder i dörren och går tillbaka till Utomhuset , om jag ser att Nya katten står i hallen. Jag flyr inte. Jag kanske SER rädd ut för att jag springer iväg ganska fort. Men det är bara för att spara tid. Och för att jag är en snabb katt. Jag är inte rädd. Inte alls. Jag vill bara inte lägga tid på onödiga bråk. Tid som kan användas till något trevligt. Musfångande. Pälsvård. Sömn. Promenader i månsken. Promenader i solsken. Ligga under en buske när det regnar. Jag är en förståndig katt som väljer mina strider. Jag behöver inte nedlåta mig till att försöka tala till Nya katten. Tvåbeningarna lyfter undan honom och stänger en dörr mellan oss. Han jamar. Men ut till köket hörs inget jamande och jag kan äta i lugn och ro.   Ordförande Måns genom Pia Lindestrand

monsie

Måns om glömska människor

Människor är ganska läraktiga kreatur. Men bara till en viss gräns. Jag har studerat deras märkliga egenheter och beteenden ganska länge nu. Ändå förvånas jag ibland.
Varför måste det vara just den allra tjockaste och tyngsta av människorna som ”råkar” trampa på min svans? Två gånger efter varandra? Efter all denna tid borde tvåbeningarna veta att jag sitter kvar framför dem, ganska nära, ända tills de serverat mig min mat. Först säger jag till, sedan väntar jag, vid deras klumpfötter, för annars glömmer de vad de ska göra. Människor kan inte hålla så många tankar i huvudet samtidigt. ”Servera herrn hans mat” som ju borde vara det viktigaste tappas helt bort när de plötsligt ska kommunicera  med något osynligt eller det kommer musik från någon liten låda. Ja, de kallar det musik, jag kallar det meningslöst oljud. När jag nu sitter där framför dem borde de väl åtminstone minnas att jag har en svans, att jag är en katt och att det finns en utomordentligt vacker fortsättning på min kropp efter ryggslutet. Men nej, inte. Det är bäst att jag håller mig ur vägen för de där kringklampande tungviktarna. Och, framför allt,  håller min svans utom deras räckvidd.
 
Dessutom verkar min favoritmat vara slut. De ställer fram burkmat med smak av lever. Lever! Eller fisk! Jag gillar bara kött som det varit fjädrar på. Och, i nödfall,  sådant där som gått runt och sagt MUU. Inte bjuder de mig på det de äter själva heller. Bara ibland. Och bara små, små bitar. De bär sin konstiga uppvärmda mat till ett särskillt rum och sitter och äter på den vid något de kallar bord. Det ska vara bekvämt och bra för deras kroppar. Och maten hamnar för högt upp för att jag ska kunna se den riktigt eller nå den. Det är meningen med det hela. En matplats jag inte ska komma åt. Så de får ha den för sig själva. Det skulle vara bekvämt för mig att sitta uppe på det där bordet och äta lite jag med. Men det FÅR jag inte! De förbjuder det. Så fort jag tar ett elegant hopp upp på deras dumma bord  skriker de ”Fy Måns!” ”Ner Måns!” ”Vad håller du på med?” Ibland bär de ut mig i ett annat rum och stänger dörren om sig. De stänger UTE mig! 
 
De sitter ju på varsin stol runt bordet och plötsligt upptäckte jag att en stol var ledig. Jag tänkte att det kanske var deras sätt att ”säga” att de ville att jag skulle dela deras måltider. Att stolen var till mig. Men det är inte bekvämt alls för en katt att sitta på en stol vid ett bord. Min nos når precis upp över bordskanten. Jag kan känna köttlukten även om den är liksom invirad i och dold under andra dofter. Stanken av det som kallas kryddor,  pulver som ser ut som sandkorn men smakar starkt och förstör den RIKTIGA köttsmaken. Det är verkligen inte bekvämt att försöka äta från bordet heller. När de sticker till mig småbitar kommer jag knappt åt dem. Jag brukar svepa ner dem på golvet istället. Bord och stolar är ju jättefåniga påhitt!
 
En av tvåbeningarna började säga att han inte gillade att jag blivit en sådan ”tiggarkatt” och att han inte ville ha mig med vid bordet. Han ville inte se mina stora runda ögon följa varje tugga han tog. Bästa tvåbening, husets herre gillar inte att ni människor förstör allt fint kött i huset och äter upp det själva!
Tvåbeningen lyfte inte bara ut mig från rummet där de skulle äta utan utomhus. ”Så kanske han lär sig att fånga en mus istället när han är hungrig.”
 
Som om inte jag kunnat fånga möss hur länge som helst. Hade människorna glömt det med? Jag har ju visat dem. Fast det var ju ett tag sen. Jag fångade en mus direkt jag kom utanför dörren och så fort dörren öppnades igen hoppade jag in och visade dem musen. Men inte blev de glada inte. Och inte berömde de mig för att jag var en sådan snabb och effektiv jägare. Nej, de skrek om att jag drog in äckliga saker i deras hus. Just det, ”deras” hus minsann! Och äckliga saker? De hade ju precis sagt att de ville att jag skulle ta en mus? Varsågod här är en mus! Jag tycker inte de smakar jättegott, massa päls som fastnar mellan tänderna. Små är de också. Duger bara som en aptitretare. Men ni får gärna smaka.
Jag släppte musen så de skulle få jaga den lite själva för det är ju kul. Men de var odugliga på att jaga möss. Också.
 
Ordförande Måns genom Pia Lindestrand
 
månsbild

Ordförande Måns: Skärp er människor!

månsbild
Jag delar ju mitt hem med groteska stora varelser som går på bakbenen. De är ganska klumpiga för de har ju ingen svans att styra med. Och inga morrhår heller. Så de går in i saker ibland och trampar på saker ibland. Som min svans och mina tassar!
Och de breder ut sina stora kötthyddor och långa, dåligt behårade bakskankar över stora delar av de bästa sitt- och liggplatserna. Ibland tar en av dem upp två stycken av det de kallar stolar, sitter på den ena och lägger benen på den andra. När en av mina favoritliggplatser var upptagen av ett par långa dumma människoben, nafsade jag lite på ett av dem, nere vid foten. Det flyttades snabbt. Fast inte helt bort från min plats, bara en bit. Jag hoppade upp på ”fåtöljen” och satte tänderna löst i det ena trögfattade benet högre upp strax under knäet och äntligen lämnade de min fåtölj. Jag förstår inte att de tänker så långsamt när det handlar om självklara saker som att bereda väg åt Husets Härskare. Det påstås ju att deras art uppfunnit konstiga apparater som de rullande plåtmonstren bara för att de är för lata och långsamma för att gå själva. Fast det är väl så att de bara kan tänka på sådant som gör så att de slipper röra sig själva så mycket som möjligt. Eller så litet som möjligt.
Jag har hittat en bra plats i ett hörn där jag kan ligga i timmar utan att någon ser mig. Jag är ur vägen både för tvåbeningarna och de andra katterna. Den yngre som måste fräsa litet var gång han ser mig och den äldre som sträcker ut ena tassen ibland mot mig. Det är en utmaning men bara halvhjärtad. Så fort jag vänder mig mot honom lägger han sig på rygg och vevar med alla fyra benen i luften. Jag känner mig inte särskillt hotad, det är bara irriterande. Jag vill inte behöva slåss i mitt eget hem där vill jag bara vila mig, drömma om goda jakter utomhus och vårda min vackra päls.
Nu när det börjar bli riktigt kallt igen har min päls blivit riktigt tjock och tät och glänsande. Jag är mycket stolt över den, jag slickar på den så den blänker finare än de retfulla skatornas stjärtfjädrar. Det är oerhört frustrerande när någon rufsar runt och smutsar ner min fina päls. Vare sig det är en dum katt som vill ”leka” eller någon flottig människohand som ska ”klappa” på mig. Är ni helt dumma i huvudet allihopa, eller? Om jag ligger i flera timmar och slickar min päls åt rätt håll är det precis så jag vill ha den. Rör mig inte! Vänta bara, en dag ska jag passa på att rufsa till er uppe på era dumhuvuden precis när ni stått och krafsat runt i er ynkliga päls som bara växer just där. Och jag ska vänta tills det verkar som om ni är nöjda med åt vilket håll ni fått pälsen att peka åt.
Man får stå ut med så mycket som katt. Jag har märkt att om jag gnider mig mot människornas ben och försöker se vänlig ut kommer maten fram snabbare. Om jag stålsätter mig och tar emot några ”smekningar” på huvudet först börjar de röra sig mot skåpen med mina burkar. Det räcker inte att stå mitt på golvet, jama och vända sig mot köket. Suck. Fast samtidigt som de tafsar på mig sätter jag min lukt på dem så att alla katter runt om ska förstå att de här människorna är upptagna. Alla burkar i det här huset är mina och alla människor här är mina och deras enda uppgift är att öppna burkarna och servera mig. På rena fina fat.
/Ordförande Måns genom Pia Lindestrand

Ingen sticker Måns

Det finns de som påstår att det känns så skönt att komma hem igen efter en lång semester. Äntligen är allt som vanligt igen. Det är så tryggt med rutiner. Att komma tillbaka till
den gamla, invanda lunken. Kanske de har pålitligare och generösare människor i sin närhet. Ett outsinligt förråd av sina favoritmatsburkar som öppnas utan dröjsmål och serveras
på glänsande rena fat. Det kanske alltid är tyst och lugnt hemma hos dem när de ska vila sig och deras liggplatser är aldrig upptagna av andra dumma katter. Det kanske inte är
en massa hår överallt hemma hos dem, från uppkäftiga innekatter och tunna fåniga hårstrån från människor. Tvåbeningar fäller mer hår än man kan tro, de ser ju ut som om
de bara har päls uppe på huvudet men det kan inte stämma, det finns massor av små äckliga hår som flyger runt i luften i inomhuset och irriterar min känsliga nos.
Jag tycker inte om att ha det som vanligt, jag skulle vilja ha det bättre och när jag kom hem efter min långsemester var det lite bättre, precis i början, mer mat och mat i rätt tid och lite godsaker också.
 Men efter bara några dagar förstod jag att människorna, som låtsats att de var så glada att ha mig tillbaka igen, planerade något illasinnat mot min person. Jag såg nog de lömska blickarna och hörde hur de viskade med varandra.
Det handlade om något som skulle vara bra för mig fast det inte skulle kännas särskilt bra. Ungefär som att bli stucken av en geting. Men hur det skulle kunna vara bra förstår jag inte.
Och jag väntade inte på att de skulle hinna verkställa sitt illdåd. Jag gav mig av igen och höll mig borta ett par dagar för säkerhets skull. Det var mycket getingar som surrade omkring ute
och spatserade runt på köttbitar jag fixade åt mig så jag fick äta försiktigt. Men jag blev inte stucken. Haha! Mig lurar ni inte, man sticker inte Måns, behåll era getingvassa sticksaker för
er själva.
Ingen har pratat om att sticka mig mer och getingarna verkar ha tagit slut men skatorna är kvar, med sina vassa näbbar. Däremot har deras hemträd, den gamla, döda granen lagt sig ner
på marken. I små bitar. Jag kom ut en eftermiddag och såg trädstammen ligga platt på gräset, alla förtorkade kala grenar låg lösa runt omkring och skatornas bo satt inte längre 10 meter upp
i luften utan låg ner det med. De stora pinnhögar skrikfåglarna byggt på i flera år låg tomma och sönderslagna, som bortkastade. Jag klev upp på trädstammen som varit så svår att klättra uppför
där man varit tvungen att borra in klorna i barken hårt och klänga varsamt, varsamt för att inte trilla ner. Nu var den något tasskliv upp och man kunde gå på den hur enkelt som helst, nu när den
plötsligt var vertikal som en bro istället för horisontal som ett högt torn. Mycket märkligt!
Och det var inte ens frost i luften, förresten såg skatgranen inte ut som det människorna kallar julgran för de brukar tycka om mycket barr och det har den här inte haft på länge. Inte ett enda barr, bara den elaka skatfamiljen som huserat uppe i toppen och kraxat kaxigt som om hela mitt område egentligen varit deras. Hela familjen Skata var borta och antagligen djupt förvirrad över att deras hemvist och finaste utsiktsplats förstörts.
Eller jag trodde att de gett sig av, särskilt som deras ungar var så gott som fullvuxna och enligt de skattraditioner jag känner till borde flytta iväg till egna ställen. Mycket långt bort förhoppningsvis.
Jag var ute på en lugn och skön kvällspromenad och nosade förstrött efter möss eller något annat mumsigt och jag hade inte en tanke på några skator. Inga fåglar alls för de brukar
inte vara ute och flaxa runt på natten. De tycker inte om mörker, de gömmer sig i något träd och sticker huvudet under vingen som de små fegisar de är. Det som flyger om natten och ser ut
som svarta fåglar i människors dåliga skumma ögon, det är ju också en sorts möss, lite segare på sina ställen bara, vingarna smakar inget vidare.
 Jag gick precis runt huset, jag hade passerat den löjligt låga stubben efter skatgranen och tassade förbi ett snårigt träd på andra sidan knuten, mer buske än träd. Och plötsligt fylls det trivsamma mörkret med alla hemtrevliga ljud av små ätbara saker av KRAX! FLAX! FLAX FLAX KRAX!
Öronbedövande otrevliga kraxanden och argsinta flaxanden och hela den kaxiga kraxfamiljen mitt i nattskumheten, alla stora och med stora vassa näbbar och stora klor, en massa näbbar och klor, som var ute efter mig. Mina tunna öron, mina skarpa ögon, min vackra blanka päls och min fina svans. De tänkte hacka mig, de..hemska fåglar, som låter illa och säkert smakar illa också. De tänkte förstöra min nyslickade finpäls, jag stod mitt i detta avskyvärda kackalorum som kunde övergå i hackalorum när som helst, om  de sett bättre i mörker hade jag kanske redan varit en halv katt med knäckt svans och trasiga öron. Men som tur var hörde jag dörren till Inomhuset öppnas och en tvåbening som ropade på mig. Jag sprang mot ljuset som spillde ut från Inomhuset ut i den mörka skatfyllda natten. Jag stannade inne hela natten. Men det var bara för att min päls blivit tillrufsad när jag skyndat genom gräset och den blöta jorden hade smutsat ner mina tassar. Jag är ju inte rädd för skatorna. Egentligen. Det är bara det att ingen får sticka Måns. Inga getingar, inga skatnäbbar och inte det
där som verkar vara någon sorts jättegetingar som människorna kallar vetrinärer. Eller något sådant. De sticks i alla fall.
Ordförande Måns genom Pia Lindestrand

Etikettmoln