Allt om katter

Människor är ganska läraktiga kreatur. Men bara till en viss gräns. Jag har studerat deras märkliga egenheter och beteenden ganska länge nu. Ändå förvånas jag ibland.
Varför måste det vara just den allra tjockaste och tyngsta av människorna som ”råkar” trampa på min svans? Två gånger efter varandra? Efter all denna tid borde tvåbeningarna veta att jag sitter kvar framför dem, ganska nära, ända tills de serverat mig min mat. Först säger jag till, sedan väntar jag, vid deras klumpfötter, för annars glömmer de vad de ska göra. Människor kan inte hålla så många tankar i huvudet samtidigt. ”Servera herrn hans mat” som ju borde vara det viktigaste tappas helt bort när de plötsligt ska kommunicera  med något osynligt eller det kommer musik från någon liten låda. Ja, de kallar det musik, jag kallar det meningslöst oljud. När jag nu sitter där framför dem borde de väl åtminstone minnas att jag har en svans, att jag är en katt och att det finns en utomordentligt vacker fortsättning på min kropp efter ryggslutet. Men nej, inte. Det är bäst att jag håller mig ur vägen för de där kringklampande tungviktarna. Och, framför allt,  håller min svans utom deras räckvidd.
 
Dessutom verkar min favoritmat vara slut. De ställer fram burkmat med smak av lever. Lever! Eller fisk! Jag gillar bara kött som det varit fjädrar på. Och, i nödfall,  sådant där som gått runt och sagt MUU. Inte bjuder de mig på det de äter själva heller. Bara ibland. Och bara små, små bitar. De bär sin konstiga uppvärmda mat till ett särskillt rum och sitter och äter på den vid något de kallar bord. Det ska vara bekvämt och bra för deras kroppar. Och maten hamnar för högt upp för att jag ska kunna se den riktigt eller nå den. Det är meningen med det hela. En matplats jag inte ska komma åt. Så de får ha den för sig själva. Det skulle vara bekvämt för mig att sitta uppe på det där bordet och äta lite jag med. Men det FÅR jag inte! De förbjuder det. Så fort jag tar ett elegant hopp upp på deras dumma bord  skriker de ”Fy Måns!” ”Ner Måns!” ”Vad håller du på med?” Ibland bär de ut mig i ett annat rum och stänger dörren om sig. De stänger UTE mig! 
 
De sitter ju på varsin stol runt bordet och plötsligt upptäckte jag att en stol var ledig. Jag tänkte att det kanske var deras sätt att ”säga” att de ville att jag skulle dela deras måltider. Att stolen var till mig. Men det är inte bekvämt alls för en katt att sitta på en stol vid ett bord. Min nos når precis upp över bordskanten. Jag kan känna köttlukten även om den är liksom invirad i och dold under andra dofter. Stanken av det som kallas kryddor,  pulver som ser ut som sandkorn men smakar starkt och förstör den RIKTIGA köttsmaken. Det är verkligen inte bekvämt att försöka äta från bordet heller. När de sticker till mig småbitar kommer jag knappt åt dem. Jag brukar svepa ner dem på golvet istället. Bord och stolar är ju jättefåniga påhitt!
 
En av tvåbeningarna började säga att han inte gillade att jag blivit en sådan ”tiggarkatt” och att han inte ville ha mig med vid bordet. Han ville inte se mina stora runda ögon följa varje tugga han tog. Bästa tvåbening, husets herre gillar inte att ni människor förstör allt fint kött i huset och äter upp det själva!
Tvåbeningen lyfte inte bara ut mig från rummet där de skulle äta utan utomhus. ”Så kanske han lär sig att fånga en mus istället när han är hungrig.”
 
Som om inte jag kunnat fånga möss hur länge som helst. Hade människorna glömt det med? Jag har ju visat dem. Fast det var ju ett tag sen. Jag fångade en mus direkt jag kom utanför dörren och så fort dörren öppnades igen hoppade jag in och visade dem musen. Men inte blev de glada inte. Och inte berömde de mig för att jag var en sådan snabb och effektiv jägare. Nej, de skrek om att jag drog in äckliga saker i deras hus. Just det, ”deras” hus minsann! Och äckliga saker? De hade ju precis sagt att de ville att jag skulle ta en mus? Varsågod här är en mus! Jag tycker inte de smakar jättegott, massa päls som fastnar mellan tänderna. Små är de också. Duger bara som en aptitretare. Men ni får gärna smaka.
Jag släppte musen så de skulle få jaga den lite själva för det är ju kul. Men de var odugliga på att jaga möss. Också.
 
Ordförande Måns genom Pia Lindestrand
 
månsbild
Annonser

Lolcats ställs ut!

Dagens Nyheter skriver om internetfenomenet som ställs ut på galleri i London. Så festligt!!!

http://www.dn.se/kultur-noje/viralt-kattfenomen-har-fatt-egen-utstallning

Konst & katt

Maria Westerberg a. k.a Vildhjärta gör konst av det vi andra vandrar förbi i skogen. Av pinnar, rötter och kvistar täljer hon de vackraste figurer och döper dem med ett underfundigt budskap. Hon bor i Brunskog men några av hennes skapelser ställs just nu ut på Kulturcentrum i Ronneby ( till och med 6 januari).

Naturligtvis tycker jag bäst om katten som vinkar åt flyttfåglarna…

 

20121220_132210

månsbild
Jag delar ju mitt hem med groteska stora varelser som går på bakbenen. De är ganska klumpiga för de har ju ingen svans att styra med. Och inga morrhår heller. Så de går in i saker ibland och trampar på saker ibland. Som min svans och mina tassar!
Och de breder ut sina stora kötthyddor och långa, dåligt behårade bakskankar över stora delar av de bästa sitt- och liggplatserna. Ibland tar en av dem upp två stycken av det de kallar stolar, sitter på den ena och lägger benen på den andra. När en av mina favoritliggplatser var upptagen av ett par långa dumma människoben, nafsade jag lite på ett av dem, nere vid foten. Det flyttades snabbt. Fast inte helt bort från min plats, bara en bit. Jag hoppade upp på ”fåtöljen” och satte tänderna löst i det ena trögfattade benet högre upp strax under knäet och äntligen lämnade de min fåtölj. Jag förstår inte att de tänker så långsamt när det handlar om självklara saker som att bereda väg åt Husets Härskare. Det påstås ju att deras art uppfunnit konstiga apparater som de rullande plåtmonstren bara för att de är för lata och långsamma för att gå själva. Fast det är väl så att de bara kan tänka på sådant som gör så att de slipper röra sig själva så mycket som möjligt. Eller så litet som möjligt.
Jag har hittat en bra plats i ett hörn där jag kan ligga i timmar utan att någon ser mig. Jag är ur vägen både för tvåbeningarna och de andra katterna. Den yngre som måste fräsa litet var gång han ser mig och den äldre som sträcker ut ena tassen ibland mot mig. Det är en utmaning men bara halvhjärtad. Så fort jag vänder mig mot honom lägger han sig på rygg och vevar med alla fyra benen i luften. Jag känner mig inte särskillt hotad, det är bara irriterande. Jag vill inte behöva slåss i mitt eget hem där vill jag bara vila mig, drömma om goda jakter utomhus och vårda min vackra päls.
Nu när det börjar bli riktigt kallt igen har min päls blivit riktigt tjock och tät och glänsande. Jag är mycket stolt över den, jag slickar på den så den blänker finare än de retfulla skatornas stjärtfjädrar. Det är oerhört frustrerande när någon rufsar runt och smutsar ner min fina päls. Vare sig det är en dum katt som vill ”leka” eller någon flottig människohand som ska ”klappa” på mig. Är ni helt dumma i huvudet allihopa, eller? Om jag ligger i flera timmar och slickar min päls åt rätt håll är det precis så jag vill ha den. Rör mig inte! Vänta bara, en dag ska jag passa på att rufsa till er uppe på era dumhuvuden precis när ni stått och krafsat runt i er ynkliga päls som bara växer just där. Och jag ska vänta tills det verkar som om ni är nöjda med åt vilket håll ni fått pälsen att peka åt.
Man får stå ut med så mycket som katt. Jag har märkt att om jag gnider mig mot människornas ben och försöker se vänlig ut kommer maten fram snabbare. Om jag stålsätter mig och tar emot några ”smekningar” på huvudet först börjar de röra sig mot skåpen med mina burkar. Det räcker inte att stå mitt på golvet, jama och vända sig mot köket. Suck. Fast samtidigt som de tafsar på mig sätter jag min lukt på dem så att alla katter runt om ska förstå att de här människorna är upptagna. Alla burkar i det här huset är mina och alla människor här är mina och deras enda uppgift är att öppna burkarna och servera mig. På rena fina fat.
/Ordförande Måns genom Pia Lindestrand

Boktips: Sciencefictionkatt

article
”Dörren till sommaren” övers. John-Henri Holmberg
Robert A. Heinlein
Wiken, 1993
I den här amerikanska sciencefictionromanen från 1957 har en katt en viktig roll, kanske den allra viktigaste. Han presenteras redan i första meningen som hankatten Petronius Arbitrören, till vardags kallad Pete, han bor hos bokens berättarjag, elektronikingenjören Dan Davis i ett hus med elva dörrar.
”Medan han fortfarande var kattunge, bara päls och pipanden, utformade Pete en enkel filosofi. Jag hade hand om bostad, mat och väder, han tog hand om resten./../ Han hade en bergfast tro på att åtminstone en av dörrarna måste leda ut till sommarväder.”
För Dan själv blir sökandet efter  ”Dörren till sommaren” en metafor för att ta sig ur en depression.  Det är tredje december 1970 och Dan har blivit totallurad och utmanövrerad från sitt företag av sin kompanjon Miles Gentry och deras sekreterare, tillika Dans fästmö Belle. Hon är en riktigt gammaldags femme fatale av ondskefullare sort som känns igen från diverse hårdkokta deckare och film noir. Naturligtvis är det Pete som genomskådar henne först, hon är ingen kattmänniska fast hon låtsas vilket enligt Dan, när han efterklokt ser tillbaka på vad som hänt, är praktiskt taget omöjligt:
”Det finns kattmänniskor och så finns det andra, antagligen en majoritet, som inte tål den ´harmlösa, nyttiga katten´. Om de av artighet eller annat skäl försöker låtsas märks det ändå, för de begriper inte hur man behandlar katter – kattprotokollet är mer krävande än diplomatprotokollet /…/Katter har inget sinne för humor, de har ohyggligt uppblåsta egon och de är mycket lättstötta./../ ”Belle försökte visa att hon ‘tyckte om’ Pete genom att behandla honom som en hund…så han rev henne.”
Dans beskrivning av hur man bör behandla katter är som tagen ur en manual för blivande kattägare:
”Man får aldrig klappa katter, man smeker dem. Man får aldrig göra plötsliga rörelser inom räckhåll för dem. Och man får inte röra dem utan att man gett dem en chans att se vad man tänker göra…och dessutom måste man se efter om de verkligen tycker om det. En katt som  inte vill bli klappad tolererar det en stund av ren artighet- katter är hemskt artiga- men det märks om den bara är tolerant och då bör man sluta innan den blir irriterad.”
På 1970-talet har sk kallsömn blivit kommersiellt gångbart och folk som är dödssjuka eller bara trötta på sin egen tid kan låta sig frysas in i några årtionden för att invänta bättre tider(och bättre läkarvård om det skulle behövas). Dan bestämmer sig för att låta sig nedfrysas tillsammans med sin bäste vän Pete, för att kunna vakna när Belle blivit en gammal hagga medan han själv fortfarande är några och 30. Tyvärr bestämmer han sig också för att ta ett sista snack med sin svekfulle kompanjon.  Visst handgemäng utbryter, Pete slåss hjältemodigt men det slutar med att Dan blir nedfryst ensam och Pete får stanna kvar i 1970-talet och ett ovisst öde som övergiven och förvildad gatkatt. Om tidsresor var möjliga skulle Dan när han väcks år 2000 åka tillbaka till 1970, överlista paret som överlistade honom och framförallt rädda Pete. Och ja, det visar sig så klart att tidsresor är ett alternativ om än hemligstämplade, ett nedlagt vetenskapligt projekt som aldrig lämnat experimentstadiet.
Dan Davis är en genialisk uppfinnare av hushållsrobotar och boken innehåller en hel del resonemang kring hans uppfinnande och om tidresandets möjligheter och paradoxer. Men allra mest minns man de scener av vänskap mellan man och katt som målas upp; som när Dan går till en bar med Pete gömd i en bag och bjuder honom på sockerdricka på ett tefat när han tror att bartendern tittar åt ett annat håll. Han pratar med Pete och katten har oftast kloka saker att säga även om de bara låter som ”Mjooo!” i andras öron:
”Jag såg ned på hans ärriga huvud. Pete skulle aldrig stämma någon, Gillade han inte snittet på sin nästas morrhår, sade han bara till honom att komma fram och slåss som en katt.”
Fast Dan är inte lika bra på att slåss som sin katt och hans  försök att göra upp med Belle och Miles första gången år 1970 misslyckas ju men det sätter igång hela historien.

/Pia Lindestrand

Ingen sticker Måns

Det finns de som påstår att det känns så skönt att komma hem igen efter en lång semester. Äntligen är allt som vanligt igen. Det är så tryggt med rutiner. Att komma tillbaka till
den gamla, invanda lunken. Kanske de har pålitligare och generösare människor i sin närhet. Ett outsinligt förråd av sina favoritmatsburkar som öppnas utan dröjsmål och serveras
på glänsande rena fat. Det kanske alltid är tyst och lugnt hemma hos dem när de ska vila sig och deras liggplatser är aldrig upptagna av andra dumma katter. Det kanske inte är
en massa hår överallt hemma hos dem, från uppkäftiga innekatter och tunna fåniga hårstrån från människor. Tvåbeningar fäller mer hår än man kan tro, de ser ju ut som om
de bara har päls uppe på huvudet men det kan inte stämma, det finns massor av små äckliga hår som flyger runt i luften i inomhuset och irriterar min känsliga nos.
Jag tycker inte om att ha det som vanligt, jag skulle vilja ha det bättre och när jag kom hem efter min långsemester var det lite bättre, precis i början, mer mat och mat i rätt tid och lite godsaker också.
 Men efter bara några dagar förstod jag att människorna, som låtsats att de var så glada att ha mig tillbaka igen, planerade något illasinnat mot min person. Jag såg nog de lömska blickarna och hörde hur de viskade med varandra.
Det handlade om något som skulle vara bra för mig fast det inte skulle kännas särskilt bra. Ungefär som att bli stucken av en geting. Men hur det skulle kunna vara bra förstår jag inte.
Och jag väntade inte på att de skulle hinna verkställa sitt illdåd. Jag gav mig av igen och höll mig borta ett par dagar för säkerhets skull. Det var mycket getingar som surrade omkring ute
och spatserade runt på köttbitar jag fixade åt mig så jag fick äta försiktigt. Men jag blev inte stucken. Haha! Mig lurar ni inte, man sticker inte Måns, behåll era getingvassa sticksaker för
er själva.
Ingen har pratat om att sticka mig mer och getingarna verkar ha tagit slut men skatorna är kvar, med sina vassa näbbar. Däremot har deras hemträd, den gamla, döda granen lagt sig ner
på marken. I små bitar. Jag kom ut en eftermiddag och såg trädstammen ligga platt på gräset, alla förtorkade kala grenar låg lösa runt omkring och skatornas bo satt inte längre 10 meter upp
i luften utan låg ner det med. De stora pinnhögar skrikfåglarna byggt på i flera år låg tomma och sönderslagna, som bortkastade. Jag klev upp på trädstammen som varit så svår att klättra uppför
där man varit tvungen att borra in klorna i barken hårt och klänga varsamt, varsamt för att inte trilla ner. Nu var den något tasskliv upp och man kunde gå på den hur enkelt som helst, nu när den
plötsligt var vertikal som en bro istället för horisontal som ett högt torn. Mycket märkligt!
Och det var inte ens frost i luften, förresten såg skatgranen inte ut som det människorna kallar julgran för de brukar tycka om mycket barr och det har den här inte haft på länge. Inte ett enda barr, bara den elaka skatfamiljen som huserat uppe i toppen och kraxat kaxigt som om hela mitt område egentligen varit deras. Hela familjen Skata var borta och antagligen djupt förvirrad över att deras hemvist och finaste utsiktsplats förstörts.
Eller jag trodde att de gett sig av, särskilt som deras ungar var så gott som fullvuxna och enligt de skattraditioner jag känner till borde flytta iväg till egna ställen. Mycket långt bort förhoppningsvis.
Jag var ute på en lugn och skön kvällspromenad och nosade förstrött efter möss eller något annat mumsigt och jag hade inte en tanke på några skator. Inga fåglar alls för de brukar
inte vara ute och flaxa runt på natten. De tycker inte om mörker, de gömmer sig i något träd och sticker huvudet under vingen som de små fegisar de är. Det som flyger om natten och ser ut
som svarta fåglar i människors dåliga skumma ögon, det är ju också en sorts möss, lite segare på sina ställen bara, vingarna smakar inget vidare.
 Jag gick precis runt huset, jag hade passerat den löjligt låga stubben efter skatgranen och tassade förbi ett snårigt träd på andra sidan knuten, mer buske än träd. Och plötsligt fylls det trivsamma mörkret med alla hemtrevliga ljud av små ätbara saker av KRAX! FLAX! FLAX FLAX KRAX!
Öronbedövande otrevliga kraxanden och argsinta flaxanden och hela den kaxiga kraxfamiljen mitt i nattskumheten, alla stora och med stora vassa näbbar och stora klor, en massa näbbar och klor, som var ute efter mig. Mina tunna öron, mina skarpa ögon, min vackra blanka päls och min fina svans. De tänkte hacka mig, de..hemska fåglar, som låter illa och säkert smakar illa också. De tänkte förstöra min nyslickade finpäls, jag stod mitt i detta avskyvärda kackalorum som kunde övergå i hackalorum när som helst, om  de sett bättre i mörker hade jag kanske redan varit en halv katt med knäckt svans och trasiga öron. Men som tur var hörde jag dörren till Inomhuset öppnas och en tvåbening som ropade på mig. Jag sprang mot ljuset som spillde ut från Inomhuset ut i den mörka skatfyllda natten. Jag stannade inne hela natten. Men det var bara för att min päls blivit tillrufsad när jag skyndat genom gräset och den blöta jorden hade smutsat ner mina tassar. Jag är ju inte rädd för skatorna. Egentligen. Det är bara det att ingen får sticka Måns. Inga getingar, inga skatnäbbar och inte det
där som verkar vara någon sorts jättegetingar som människorna kallar vetrinärer. Eller något sådant. De sticks i alla fall.
Ordförande Måns genom Pia Lindestrand

Tillbaka efter semestern

Jag förstår inte riktigt uppståndelsen och allt ståhej när jag kom tillbaka. Människor åker iväg på semester titt som tätt. De lämnar sitt vanliga hemma och åker iväg någon annanstans. Det känner jag väl till, för mina första tvåbeningar brukade tvinga mig att följa med när de skulle byta inomhusmiljö, det var på den tiden de höll mig inspärrad som en straffånge. De fångade mig och tvingade in mig i en liten låda och satte både mig och den och sig själva i en större låda av plåt en sådan där som morrar och rör sig, fort, fortare än allt som har ben. Efter obeskrivligt obekväm tid blev jag utsläppt i ett nytt inomhus. Människor kallar det semester, fast de brukar gå ut själva förstås om  det är sådant väder de kallar ”fint”, det brukar vara när det är så varmt och ljust att det är nästan omöjligt att jaga, det mesta som är gott att äta ligger gömt i skuggan och flämtar och gömmer sig. Vilket bevisar att t o m små möss är förståndigare än människor.
Jag kom hem till mitt vanliga hemma efter en långsemester, åtminstone påstår människorna att jag varit borta mycket länge, jag är katt och använder inte armbandsur eller almanacka och andra fåniga människopåhitt så jag vet bara att den stora vita ljuspunkten på himlen som lyser vitt på natten blivit helt klotrund två gånger. (Naturligtvis kan alla katter räkna till både två och tre men det är onödigt att räkna längre för man brukar bli mätt efter tre om de inte är väldigt små och beniga)
Jag kom fram till det gamla huset mitt i natten när de flesta tvåbeningar sover fast  inte mina som är lite som fladdermöss när det gäller att vila eller vaka. Jag sa till om att porten skulle öppnas men fast jag såg dem röra sig innanför de upplysta öppningarna ignorerade de mig.
Ja, därför jag var borta så länge som jag var. Denna dåliga service. Jag hoppade mot en öppning men den osynliga barriären var där och jag dunsade mot den och ner på marken igen. Dumma, halvdöva varelser! Om jag kunde skaffa och öppna burkarna med god mat själv skulle jag minsann bo någonstans utan människor.
Jag funderar på att ge mig av igen men då hör jag -en katt bakom dörren, inne i huset, mitt hus. Jaha, så klart mina nya hyresgäster är kvar, De Andra Katterna, Innekatterna. Eftersom en av dem hämtade sin människa och fick henne att öppna dörren åt mig var jag tvungen att tacka honom också. Inne i huset smög de andra fram också, de tjocka frökenkatterna fast de hälsade lagom underdånigt när de kände igen husets herre. Det kan man stå ut med om det inte är särskillt långvarigt heller, utdragna känslosamheter och andra sliskigheter är inget för mig. Isch! Och Usch! Tvåbeningar är också jobbiga med sådant och de har ju två stora händer att vara  klåfingriga och klängiga med också. Lite kliande under ena örat eller lite under båda, så där, det är OK om maten kommer fram fortare efteråt. Men inget mer!
Människorna sprang runt och ylade som galningar och försökte klappa mig alldeles för mycket men så kom min favoritmat fram, så mycket jag ville och den bästa drycken till det, inget uselt vatten som finns ute och överallt. När jag var mätt, någorlunda, gick jag en inspektionstur i huset och nosade i luften, alla De Andra Katterna var kvar och hade satt sina lukter överallt. På varenda bra liggplats och på allt emellan dessutom. Jag drog mig tillbaka till en plats där ingen kunde komma åt mig, om de inte kröp runt på golvet och det gör de inte så ofta iallafall. Där satt jag och funderade, det var inte en så skön liggplats men mjukare än marken utomhus och jag var ganska trött så jag stannade där jag var.
Nu undrar alla var jag varit, inte De Andra Katterna, de känner ju det på lukten, åtminstone var jag varit senast. Eftersom jag är högste chefen i huset behöver jag inte svara på några frågor och som katt, en riktig Utekatt som jag, har man rätt till ett privatliv. Men eftersom alla är så nyfikna ska jag ge några alternativ om vad som KAN ha hänt.
Kanske jag varit på en vildmarkssemester, långt från civilisationen, upptäckt och avnjutit djurlivet och naturen i kvarteret bredvid som är ett Berg med Skog där mat i alla möjliga former kryper och kravlar och springer och flyger omkring. Mums!
Kanske jag råkade sätta mig i det Morrande Monstret som rullade iväg med mig till en plats jag inte kände igen, långt bort, med andra hus och katter och människor. Och kanske blev jag matad av de där andra människorna och morrad på av de andra katterna som var snåla och ville ha all mat för sig själva.
Kanske jag flyttade in på ett helt annat hotell någonstans med superb service och levde i lyx ända tills det bommade igen och personalen gav sig av och när jag strukit runt utanför de stängda dörrarna ett tag blev jag hungrig och gick tillbaka hem. Jag menar till det gamla hotellet där servicen faktiskt blivit lite bättre nu. Och kanske jag stannar här så länge för semestern är slut. Det är varmt ute men jag känner, när jag nosar på luften utomhus, att det kalla är på väg när maten som rör sig i gräs och snår går och gömmer sig eller flyger iväg. Men burkar med finmat i finns det lika mycket av. Och finns det inte mycket burkmat och snabbt och snyggt serverad, ja, då vet ni vad jag gör.
Ordförande Måns genom Pia Lindestrand

Etikettmoln