Allt om katter

Arkiv för januari, 2015

Inkräktare. Igen.

Ännu en gång har jag fått bevis för att man inte kan lita på tvåbeningar. Inte ens när det gäller de allra enklaste småsaker. Det är tydligt att om inte jag är på plats själv här i huset och trädgården så förfaller allting. Disciplinen är noll. De har knappt någon självbevarelsedrift ens. De upprätthåller ingen som helst gränskontroll. De släpper in alla möjliga inkräktare, låter dem gena tvärs över tomten. Låter dem nosa runt och förorena och förstöra.

Jag hade varit iväg några dagar och nätter, satt mina tänder i små, solvarma kroppar och tittat på kringflygande saker i månskenet. Jag kom hem mitt i mörkret och tänkte att jag bara skulle ha en skvätt vitt och så sova på en kudde. Bara för att bli av med tallbarr och sådant som fastnat i pälsen annars var det varmt nog att sova ute. Och ja, det serveras inte så mycket gott vitt ute mitt i natten heller. Men vad är det första jag ser när jag närmar mig mitt hem? Inte är det mitt tjänstefolk som tar emot mig inte. Nej, hela huset är alldeles mörkt och jag kan höra ut att de ligger och sover och snarkar på sina poster allihop därinne. Inte nog med det. Ute i trädgården stryker två andra katter runt. Inte en. Utan två stycken.

”Vem är du?” sa den tjockaste av dem, innan jag hunnit bestämma mig för om jag ska skrika på dem eller ignorera dem och bara gå högdraget förbi med nosen och svansen högt i vädret.

”Jag” sa jag ”Jag är husets herre. Vem är du och varför är du här? Förresten vill jag inte veta något om dig. Gå och var någon annanstans.”

Tjocka katten stod fräckt kvar och satte sin lukt på min husvägg. Skamlöst, rakt framför nosen på mig.

”Du bara ljuger” sa han. ”Jag har varit här när det är sol och när det är måne och när det varit vatten i luften och det har inte varit en enda katt här. Utom han där borta vid äppelträdet.”

”Just det” pep den mindre katten bortifrån trädet som han stod och kikade fram bakom. ”Det här är en kattlös plats och vi har tagit över den. Jag har trädet här och han har det andra. Du kan gå igen. Var du nu kommer ifrån.”

”Jag kommer härifrån. Allt det här är mitt” sa jag fast jag tyckte att jag inte borde behöva säga något. Egentligen.

”Bevisa det eller försvinn” morrade tjocka katten. ”Om det var din trädgård skulle din lukt finnas i den. Men här finns bara min lukt. Det måste vara min trädgård.”

”Och mitt träd” skrek mindre katten. ”Mitt träd luktar mig”

Tjuvaktiga ligister, de hade rätt. Allting stank av de andra katterna. Vidrigt var det. Hur kunde mina människor ha låtit det här hända? Varför har jag så lata och värdelösa människor? Och hur kunde de bara fortsätta sova när deras herre blir antastad precis utanför sitt hem? De borde skynda till min undsättning och befria mig från denna penibla situation.

”Öppna och släpp in mig” ropade jag mot de mörka öppningarna som var stängda. Inget hände. Inget hördes.

”Det kan inte vara ditt hus, de känner ju inte igen din röst” sa tjocka katten.

”Försvinn här ifrån nu, din bedragare” sa mindre katten.

Det är en smula förargligt att erkänna men vi stod där och skrek på varandra en ganska lång stund. Allt medan mina människor bara sov på. Jag höjde också rösten och det var mycket oväsen. Tillsammans lät vi till slut mer än det tvåbeningarna kallar väckarklockor. Människor vaknar inte som katter när de behöver vakna. De måste väckas av någonting. Något måste göra höga ljud väldigt länge innan de fattar att de ska vakna. När vi tre katter skrikit argt och skrämmande mot varandra tillräckligt länge hörde jag att det var något som rörde sig inne i huset. En av de mörka öppningarna lystes upp som om solen stigit upp bara där inne och det som varit stängt slängdes upp på vid gavel. Jag hoppade rakt in utan att tänka på min värdighet eller hur det kunde se ut. Jag var bara trött och jag började bli hes också. Det spelar ingen roll om jag såg rädd ut, om min blick verkade jagad och min svans såg tjock och burrig ut. Jag står över sådant. Vad tvåbeningar får för sig och tror att de ser och förstår. Det enda som är viktigt är att de sköter det de ska. Serverar min mat på rena fat och öppnar dörren eller fönstren när jag säger åt dem att göra det.

Måns/genom Pia Lindestrand

Annonser

Etikettmoln