Allt om katter

Boktips: Sciencefictionkatt

article
”Dörren till sommaren” övers. John-Henri Holmberg
Robert A. Heinlein
Wiken, 1993
I den här amerikanska sciencefictionromanen från 1957 har en katt en viktig roll, kanske den allra viktigaste. Han presenteras redan i första meningen som hankatten Petronius Arbitrören, till vardags kallad Pete, han bor hos bokens berättarjag, elektronikingenjören Dan Davis i ett hus med elva dörrar.
”Medan han fortfarande var kattunge, bara päls och pipanden, utformade Pete en enkel filosofi. Jag hade hand om bostad, mat och väder, han tog hand om resten./../ Han hade en bergfast tro på att åtminstone en av dörrarna måste leda ut till sommarväder.”
För Dan själv blir sökandet efter  ”Dörren till sommaren” en metafor för att ta sig ur en depression.  Det är tredje december 1970 och Dan har blivit totallurad och utmanövrerad från sitt företag av sin kompanjon Miles Gentry och deras sekreterare, tillika Dans fästmö Belle. Hon är en riktigt gammaldags femme fatale av ondskefullare sort som känns igen från diverse hårdkokta deckare och film noir. Naturligtvis är det Pete som genomskådar henne först, hon är ingen kattmänniska fast hon låtsas vilket enligt Dan, när han efterklokt ser tillbaka på vad som hänt, är praktiskt taget omöjligt:
”Det finns kattmänniskor och så finns det andra, antagligen en majoritet, som inte tål den ´harmlösa, nyttiga katten´. Om de av artighet eller annat skäl försöker låtsas märks det ändå, för de begriper inte hur man behandlar katter – kattprotokollet är mer krävande än diplomatprotokollet /…/Katter har inget sinne för humor, de har ohyggligt uppblåsta egon och de är mycket lättstötta./../ ”Belle försökte visa att hon ‘tyckte om’ Pete genom att behandla honom som en hund…så han rev henne.”
Dans beskrivning av hur man bör behandla katter är som tagen ur en manual för blivande kattägare:
”Man får aldrig klappa katter, man smeker dem. Man får aldrig göra plötsliga rörelser inom räckhåll för dem. Och man får inte röra dem utan att man gett dem en chans att se vad man tänker göra…och dessutom måste man se efter om de verkligen tycker om det. En katt som  inte vill bli klappad tolererar det en stund av ren artighet- katter är hemskt artiga- men det märks om den bara är tolerant och då bör man sluta innan den blir irriterad.”
På 1970-talet har sk kallsömn blivit kommersiellt gångbart och folk som är dödssjuka eller bara trötta på sin egen tid kan låta sig frysas in i några årtionden för att invänta bättre tider(och bättre läkarvård om det skulle behövas). Dan bestämmer sig för att låta sig nedfrysas tillsammans med sin bäste vän Pete, för att kunna vakna när Belle blivit en gammal hagga medan han själv fortfarande är några och 30. Tyvärr bestämmer han sig också för att ta ett sista snack med sin svekfulle kompanjon.  Visst handgemäng utbryter, Pete slåss hjältemodigt men det slutar med att Dan blir nedfryst ensam och Pete får stanna kvar i 1970-talet och ett ovisst öde som övergiven och förvildad gatkatt. Om tidsresor var möjliga skulle Dan när han väcks år 2000 åka tillbaka till 1970, överlista paret som överlistade honom och framförallt rädda Pete. Och ja, det visar sig så klart att tidsresor är ett alternativ om än hemligstämplade, ett nedlagt vetenskapligt projekt som aldrig lämnat experimentstadiet.
Dan Davis är en genialisk uppfinnare av hushållsrobotar och boken innehåller en hel del resonemang kring hans uppfinnande och om tidresandets möjligheter och paradoxer. Men allra mest minns man de scener av vänskap mellan man och katt som målas upp; som när Dan går till en bar med Pete gömd i en bag och bjuder honom på sockerdricka på ett tefat när han tror att bartendern tittar åt ett annat håll. Han pratar med Pete och katten har oftast kloka saker att säga även om de bara låter som ”Mjooo!” i andras öron:
”Jag såg ned på hans ärriga huvud. Pete skulle aldrig stämma någon, Gillade han inte snittet på sin nästas morrhår, sade han bara till honom att komma fram och slåss som en katt.”
Fast Dan är inte lika bra på att slåss som sin katt och hans  försök att göra upp med Belle och Miles första gången år 1970 misslyckas ju men det sätter igång hela historien.

/Pia Lindestrand

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

Etikettmoln

%d bloggare gillar detta: